Queen of högkänslighet

Det är bara några år sedan som jag lärde mig att det finns ett ord som heter högkänslig. Och att jag är det. Om du läser här, är du kanske det också. 15-20 % av oss alla i hela världen, är högkänsliga. Till och med djur. Det är ingen diagnos, utan bara ett personlighetsdrag. Jag har gjort ett test en gång och hade check! på varenda fråga. Så jag är extreemt högkänslig. Nu är ju inte detta någon tävling, men hade det varit det hade jag kanske vunnit första pris, jag som aldrig vinner nåt. Dock är det ett pris jag gärna hade varit utan. Livet har varit komplicerat sedan jag var väldigt liten pga denna känslighet.

I det här fallet är inte känslig detsamma som svag. Är det nåt jag är, är det stark som en björn! Men man är inkännande, och känner av stämningar, känslor hos andra, säkert  tio gånger starkare än hos andra. Man läser av, och har analyserat en person innan den knappt öppnat munnen. Du som är som jag, du vet. Jag vet hur en person som jag ska besöka mår, innan jag ens hunnit dit. Personens energi når mig, och jag kan få lust att vända i bilen… Vi högkänsliga tar också på oss känslor, för att lindra för andra, medvetet eller omedvetet. Vi bär. Det blir tungt i längden. Vi klarar bara inte av att se lidande. Ser jag någon, människa eller djur, som lider, så lider jag så otroligt med den att jag nästan inte står ut. Det blir oftast mardrömmar i dagar eller veckor efter.

Idag var jag på stan, trevligt och härligt med lunch med sonen! Älskar det! MEN en liten del av mig tycker att det är jobbigt att vara hemifrån. Det är så otroligt mycket energier från alla möjliga och omöjliga (ja, de finns också), som jag ska hantera. Har jag då glömt att skärma av mig innan, som man faktiskt kan lära sig (!!) blir det överväldigande med myllret i storstan. Och underbart att komma hem till lugnet och naturen. Om bara någon kunde lärt mig var avstängningsknappen satt när jag var liten! Men visste nån vad HSP, highly sensitive person, var på 60-talet? Har ingen aning, ingen som hade lust att berätta för mig i alla fall.

Jag tränar på min läxa som min trauma-pedagog lärde mig igår. Att det är en process, som med allt, det förstår jag. Träning ger färdighet. Fortsätt, fortsätt, ge inte upp. Det har varit mitt motto hela livet. Men min mage har redan tackat mig genom att låta mig enkelt gå på toa, och det har jag inte gjort utan svårighet på fem månader. Så jag tackar min pedagog och Universum för hjälpen! Och mig själv lite också, för att jag inte ger upp… Ge inte upp du heller.

Trevlig torsdagskväll!



2 kommentarer
  1. Känner igen mig. Om det kommer inslag på TV där djur behandlas illa, stänger jag av. Kan heller inte se sorgliga filmer…
    Jag känner direkt av stämningar i rum. Har också lärt mig efter alla år att undvika vissa människor som bara tar min energi.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *