Social ensamvarg

Är du en sån som trivs bland människor, och ibland till och med tycker det är skoj att vara lite i centrum? Som kan babbla, skoja och spela lite apa? För att nästa dag vilja dra dig tillbaka och inte prata med någon, och knappt känna igen dig själv?

Jag har varit sån i hela mitt liv. Den här glada lilla tjejen som sjöng för föräldrarnas gäster på festerna hemma, spelade teater och hittade på massor med bus med kompisarna! Var en riktig liten pojkflicka som barn! Men som även hade dagar, stunder då jag cyklade i timmar i min hemstad eller gick ut i farmor och farfars skog så djupt det bara gick. Älskade att ingen visste vara jag var eller att de kanske inte kunde hitta mig.

Jag är likadan fortfarande. Det bästa som finns är att åka till en storstad, helst lämna mobilen på hotellrummet och bara fly, gömma mig, från allt och alla. Jag måste förstås ha en hum om var mitt trygga hotell ligger, så jag kan bona in mig där med tända doftljus om det blir för spännande. Men lite vilse går jag gärna.

Jag fick lära mig, återigen alldeles för sent i livet, att det här hör till oss högkänsligas personlighetsdrag. Vi behöver ladda batterierna ungefär lika ofta som vi laddar mobilen. Eftersom vi är så inkännande så ger vi till andra personer, det vi ser att de behöver. Vi bara gör det, det finns ingen baktanke om att vara ”snäll”. Och det tar otroligt på kraften, jag kan vara helt slut efter ett par timmar med olika personer, beroende på hur mycket de behöver av min energi. Känner du igen dig? Du är inte ensam!

Idag har oron infunnit sig. Det. Det är min otrygghet som gör sig påmind, som måste tas itu med. Jag plockar fram mina ”verktyg” och gör det jag lärt mig av terapeuten. Det känns bra för stunden. Som att ha en stor varm katt att krama. Jag vet ju att verkligheten inte ser ut som mitt inre försöker få mig att tro, så det tar ett tag att tala mig tillrätta. Tänka glada tankar, motionera.

Motionera, ja. Åkte en dryg mil idag för att vara med i en zumbagrupp med meditation och yoga men en massa saker på vägen hindrade mig från att delta. Trots att jag stod nästan vid dörren. Är det mitt inre motstånd som gör att jag missar träningen? Jag vill ju hellre mysa hemma med en bra film. Får nog fundera på det där med stor mysig KATT också….

Take care!



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *