Att sörja randigt

Godkväll!

När vi är inne i en process av att bearbeta något, sorg av en saknad, övergivenhet eller vad som helst och den ångest som kommer med det, går processen ofta i vågor. Har du tänkt på det?

Det kan liknas vid en förlossningsprocess. När vi kvinnor föder barn kommer värkarna i vågor, några sekunder då vi knappt står ut och sedan får vi några sekunders vila innan det börjar om.

Till slut kommer ju faktiskt barnet ut och smärtan försvinner helt. 👶 Jag är en sån som vill tro på lyckliga slut i livet, precis som i sagorna när jag var barn. Jag vill tro att processer vi går igenom når vägs ände då vi lärt oss något eller släppt taget om gamla sår.

Jag har gått igenom en hel massa processer, det tycks vara mitt karma (intressant ämne, så det återkommer jag till i ett senare inlägg). Men efter varje process har jag fått ett otroligt lugn och känt en stark livsglädje. Ungefär som när bebisen kommer ut och man kan sluta kämpa! Eller för er män; när det gått några minuter (timmar?) efter bollen hamnade mellan benen, och ni kan djupandas igen. 🏈

Man kan kalla det att sörja randigt, har jag lärt mig, det här att vila i en process ibland. Jag sörjer randigt just nu. Vissa dagar är lättsamma och relativt ångestfria, och vissa är bara gråt och tomhet. Jag tror det är viktigt att vara i känslan och inte försöka döva den. Känn känslan och acceptera den. Kämpar du emot visar den att den är starkare.

Idag är jag i känslan och kan inte annat än att acceptera det. Vem har sagt att det ska vara lätt… Men det är tur att jag tror på det lyckliga slutet. Gör det du också! 🧚‍♀️



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *