Det liv jag valde

Jag ska berätta vad jag tror på. Jag tror Allt är mycket större än det vi ser, långt härnere på Jorden. Att mitt liv planerades av mig och mina guider innan jag gick ned i en kropp på Jorden.

Vi föds i grupp. De vi har som familj och vänner här är sannolikt många som du träffat tidigare. Och vi väljer att träffas igen för att utvecklas, lära oss mer om oss själva och bli upplysta.

Har du någon gång sett in i ett par ögon och genast känt att den här personen känner jag? Fast ni båda vet att ni aldrig träffats. Det kanske ni har. Har du känt antipati gentemot någon du träffar för första gången och inte känner alls? Kanske ni känner varann ändå…

Har du funderat på varför vissa personer kommer in med full fart i ditt liv, och helt plötsligt försvinner, efter månader eller år? Och du känner dig färdig med den personen, hur fantastiskt ni än har haft det ihop, partner som vän eller kollega. Då kanske ni är färdiga med varann. Ni behövde träffas för att reda ut och avsluta er relation.

Varför tror jag det här? Dels för att jag har gått igenom många sessioner av regression, som betyder att gå tillbaka till barndom eller livet/liven innan detta. Dels för att otaliga klienter på min bänk berättat om just detta. Hur de känner igen sin mamma som sin dotter i ett tidigare liv. Eller sin fru som sin son i ett tidigare liv.

Men framför allt för att jag utan regression ibland går tillbaka i mitt sinnestillstånd dit där jag var innan jag föddes som lilla Kerstin i Västerås. Jag var ofta där i min barndom, det var min andra värld, och jag är där ibland idag. Där träffar jag andra jag känner och där är jag i total lycka. I ett lugn man inte kan föreställa sig. Jag älskar livet men längtar tills jag får komma dit igen för att stanna.

Ibland undrar jag om jag var riktigt klok när jag satt i möte däruppe. ’Vi slänger in några år av ångest och panikångest där, och sen där igen, glöm inte depressionerna, tvångstankarna och mobbningen! Och så lite av allt igen!’ Osv. ’Jo men det fixar jag’, sa jag. Det säger jag ju fortfarande, så jag känner igen mig. ’Hur svårt kan det va?!?’

Well, lite knepigare än jag tänkt. Men jag står upp fortfarande, och har klarat uppgiften rätt bra hittills. Får klappa mig själv på axeln.

Idag har jag besökt staden där lilla Kerstin kom till världen och umgåtts med delar av familjen. Trygghet. De personerna valde jag verkligen rätt! 💕

Godnatt och ta hand om de du tycker om.



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *