Jag och min guide

Jag är alldeles uppfylld av den andliga världen i mitt liv. Att förneka den är som att förneka mig själv. Sedan jag var riktigt liten har jag förnummit en guide bredvid mig. En slags skuggfigur som jag sett otaliga gånger och som jag bara vetat var där hela tiden, bredvid mig. Inget konstigt med det.

Ofta har det känts som en till person i rummet, eller ett syskon. På senare år har jag förstått att det är min guide, någon som alltid är med mig för att stötta och vägleda.

Visst kan det låta flummigt, men det är en stor del av mitt liv. Och jag känner tydligt att jag ska vara öppen med det. Det talar guiden om för mig. Att dölja det blir bara fel.

Känner du att du har en vägledare? En inre röst som talar till dig, och du bara vet att det är rätt för dig? Vad än alla andra säger? Då är det rätt. Så länge du lyssnar på den rösten kan det inte bli fel. Jag vet att jag gör rätt, för mig, och följaktligen rätt för de inblandade, om jag följer den rösten. Så enkelt. 👌 Krångla inte till det.

Jag har i så många år förnekat att det här är jag. Man ska vara cool, rätt, inne, tuff, allt vad man blir itutad i skolan och i livet. Jag ville vara den coola tjejen. Jag lyckades ibland. Men kände hela tiden att det inte är helt och hållet jag.

Jag är känslig, inkännande, medkännande. Vill ha lugn och ro, lugna människor och massor med djur omkring mig. Inga konflikter. Då blir det lätt en konflikt med den andra halvan av mig som vill vara coola tjejen.

Vad skönt att ha kommit på det, och våga erkänna. Kan andas lite lättare nu.

Ha en fin tisdagskväll. 🌸



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *