Ensam är inte alltid stark

Jag har alltid haft svårt för att be om hjälp. Det verkar som om ’ensam är stark’ har varit mitt motto. Dumheter, tycker jag nu.

Vi människor är inga individer som ska leva en och en egentligen, som tigrarna🐯. Vi är flockdjur som lejonen 🦁som mår bäst av att leva integrerade med varann, må vara att några av oss vill ha en egen dörr att stänga. Men vi behöver öppna den dörren då och då för att mingla lite med omvärlden, kanske bara på promenaden eller i tvättstugan, men ändock.

Något i mig har inte velat visa mig svag eller okunnig. ’Jag fixar det’. Har nog att göra med min uppväxt att göra, har fått lite för mycket skinn på näsan för att ingen ska trycka ned mig för mycket.

Men ju äldre jag blivit har jag upptäckt – heureka! 💡- att jag inte behöver vara svag för att be om hjälp. Att det ibland kan vara ganska skönt att medge att jag inte kan allt eller har koll på allt. Väldigt mycket tvärtom. Så nuförtiden ber jag faktiskt om hjälp, och de flesta är glada över att få visa att de kan. Så jag slipper känna att jag är till besvär. Om om jag skulle vara det ibland – so what? 🤓

Idag mötte vi en stor samling hundar med fina sjalar på hundpromenad mot cancer, i stan. 🐕 Lillan var för liten i år men nästa år får hon vara med på en promenad med ett så viktigt syfte. Heja er!

Vi fick en sjal till nästa år!

Ta hand om er. 💞



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *