Känner du någon mobbad?

Hej, hur mår du? Här mås det bra.

Jag har åkt en massa bil och lyssnat på radio. 📻 Älskar att köra bil om det samtidigt är något spännande att lyssna på. P1 i min ålder. Eller någon podd, t.ex P3 Dokumentär.

Nu var det ett program om mobbning. Då kanske man först och främst tänker på barn som mobbar andra barn, och det existerar ju i allra högsta grad.

Men här var det vuxna som kom till tals, vuxna som i många år blivit mobbade på sina jobb. Tilltalade med öknamn, utfrysta, icke-sedda. Det var hemskt att lyssna på. Och det värsta är att vuxna är ganska bra på det. Jag behöver bara öppna face book och läsa kommentarer vuxna skriver om t ex någon känd person. Det är vidrigt vad folk kan häva ur sig. Förmodligen samma personer som säger till sina barn att man inte får mobba någon. Hur ska barnen lära sig med dessa förebilder? 😳

En man som berättade om sitt liv hade lagt skulden på sig själv. Han ansåg att människor gör så för att få en homogen grupp och slippa avarter, som han själv ansåg att han var. Sorgligt. Programledaren lyckades eventuellt så ett frö hos honom att det inte var hans fel.

Jag har varit både mobbaren och mobboffret. Inget av det mådde jag bra av. Under min uppväxt i mellan- och högstadiet hängde jag inte med i den ’normala’ fysiska utvecklingen, utan min kropp var ett barns väldigt länge. Det var som upplagt för elaka kommentarer, främst av killar, då och då av tjejer. Många var gångerna när jag gick hem efter skolan och grät. Kände mig värdelös som ’riktig tjej’. Åh om jag kunde få träffa henne nu och krama om henne! Men har gjort det på terapibänken, så tror hon är läkt nu.

Och mobbaren var jag själv i yngre ålder. Hade sett ut en tjej i ettan redan som inte var så tuff, och som jag kunde slänga hårda ord på. Jag minns inte vad jag sa, eller varför, men något i mig måste varit frustrerat. Känslan var en blandning av ljuv makt och ångestfylld skuldkänsla.

Jag träffade den flickan många år senare och det kändes som om hon förlåtit mig. Jag sa förlåt genom att vara extra vänlig mot henne. Hoppas hon förstod.

Idag känner jag mycket med de svagare. Alla som inte vågar eller orkar säga emot, som är annorlunda och inte följer mainstream. Eller kanske säger emot och vågar stå upp för er själva. Vilka hjältar. Ni är bäst. Vem vill vara som alla andra?

Vi föds som original och dör som kopior. Såå boring. Det är er original vi minns!



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *