Prinsessor och mjuka mattor

Ikväll är det spelfilm om prinsessan Diana på TV. Jag har sett den på bio men vill se den igen.

Det var nåt speciellt med Diana. En hel värld sörjde ju henne, jag var en av dem. Kommer precis ihåg när min väninna ringde på söndagmorgonen den där augustidagen 1997. Jag fick en chock, och jag var ledsen i flera månader till min förvåning.

Vad var det med henne som fascinerade? Jag kände ju inte henne, är det inte fånigt att sörja någon man inte känner?

Jag tror det var hennes mänsklighet. Hon var varm, omtänksam och en fin mor. Hon rörde om i det stela engelska kungahuset och bidrog med värme och naturlighet.

Hon var inte perfekt, men vem orkar med perfekta människor? Är det inte personer med alla sidor, och som även kan visa dem, som vi tycker om?

Jag kände samma sorg när LillBabs dog. Var helt fascinerad av hennes utstrålning, fick t.o.m. tillfälle att berätta det för henne en utekväll med tjejerna för många år sedan. 😀 Hon skrattade och gav mig en varm kram. Rart!

TV-serien Vänner ger mig samma varma känsla. De är ju bara spelade karaktärer men sänder ut glädje och värme, vilket gjort att jag kan varenda replik från tio års program…nästan i alla fall. 😉

Vad vill jag säga med det här? Vet inte. Mer än att de lärt mig att ju mer du ger av dig själv, ditt sanna jag, desto mer får du tillbaks. Jag försöker ge mycket av mig själv, men lyckas inte hela vägen. Det finns små bitar som jag inte vågar visa upp. Men det blir bättre ju äldre jag blir. Så farligt är det ju faktiskt inte.

Hur är du? Vågar du visa hela dig? 💕

Har haft en härlig lördag. Tittade förbi en väninna spontant och blev kvar på tilltugg och skratt i några timmar.

Sedan bestämde jag mig för att lillan inte är någon bebis längre så mattorna lades på alla golv. En kissfläck här eller där är inte hela världen. Men tror det ska gå bra, hon är ju såå smart! 🐾😅

Ha en fin fortsättning på helgen! ❄️💜



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *