Om min soffa kunde tala

Min soffa är snart femton år gammal. Jag köpte en stor bamsing för att jag och familjen skulle få plats samtidigt, helst kunna ligga ned alla också, med lite godis på fredagsmyset.

Där har vi trängts, med gäster, katter och hundar. Mina husdjur har alla haft samma favorithörn. Och alla hundar oavsett storlek är välkomna upp. Här görs inte skillnad på folk och folk!

Där har skrattats, gråtits och sovits. Har inte annan sängplats funnits för gäster har soffan tålmodigt ställt upp. Den orkar fortfarande, utan att gästerna får ryggskott.

Vi har nog klämt ihop oss minst tio stycken samtidigt i min alldeles lagom mjuka soffa.

Där har spillts i, och bränts hål. Halvbra lagat, men med en pläd över är problemet ur världen.

Dynorna åker på vårtvätt varje år. Utom den gången det kliade på oss och jag trodde vi fått in loppor, då blev det extratvätt.

Mina älskade tupplurar tar jag alltid i soffan, sängen sparar jag till natten.

Som jag gråtit i min soffa, över sorgliga filmer eller över bara vanlig enkel kärlekssorg. Kuddarna har mosats till bollar och tårar har cementerats in. Kuddarna har också fått agera slagpåse vid känsloyttringar modell större. Bättre än psykolog ibland.

I somras flyttade ett par lånekatter in I soffan. De hittade hål jag inte visste fanns i tyget och bosatte sig där, i skydd mot den okända omvärlden.

Tillfälligt ute ur soffa

Ibland har jag tankar på att köpa en ny, fräsch soffa. Men då får jag samma känsla som inför en flytt: jag är inte redo. Kära, älskade soffa, jag vill bo i dig några år till. Nästan tills du faller isär. Då kanske.

Undrar om du gillar oss tillbaka, Soffan..? ❤️



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *