Raka puckar

Min stubin är lång. Låång. Jag brusar inte upp för minsta lilla, jag har inte ens brusat upp för lite mer.

Jag har dessutom varit konflikträdd, och avskytt höjda röster och gräl. Då har jag gått ur rummet eller skruvat upp musiken.

I min perfekta värld är alla sams och kärleksfulla mot varandra. Som i en Disneyfilm, fast utan skurkarna.

Tyvärr ser ju inte världen ut så, konflikter är oundvikliga och kanske inte alltid helt fel. Vi lär oss av varandra, utvecklas och växer.

Min konflikträdsla är inte lika stark längre, det är mycket som blir bättre med åren 👵. Istället för att ha min låånga stubin, irritera mig på saker och till slut explodera när ingen förstår någonting, har jag lärt mig att säga till när något känns fel. Inte för att ’sätta dit’ den andra personen utan för att ge oss en chans att fortsätta som vänner. Utan skitsnack och missförstånd.

Raka puckar helt enkelt. Ska man spela i mitt lag är det rakhet och ärlighet som gäller, då har jag hög tolerans. Falskhet går bort.

Ibland tar den andra personen emot min utsträckta hand mot förändring, ibland inte. Så länge jag vet var jag själv står är jag fine med det.

Jag önskar någon hade lärt mig ha självrespekt som ung. Tyvärr fick jag inte med mig det hemifrån, så jag har fått lära mig det själv. Om jag inte gillar mig själv, kan inte andra göra det, så enkelt är det.

Att komma dit är fint. Jag gillar mig själv nu, och vill bara ha människor som respekterar mig i min närhet. Simple as that.

Tycker du om dig själv? Står du upp för dig själv? Eller låter du dig bli trampad på? När ska du sätta stopp?

En mygga bet mig i februari i Spanien. Han (hon?) hade något otalt med mig, för det giftet den sprutade in i kinden är kvar än. Så fort jag fått bort kli och bula på ett ställe kommer nytt kli och bula upp ett par millimeter bort. Igen och igen. En hämndens mygga. Vad hade jag gjort den? 😰

Novemberkram! 🍂🍁😘



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *