Lyssna på mig

En av de värsta sortens filmer är de där, oftast huvudrollsinnehavaren, inte blir trodd. Mannen som blir felaktigt anklagad för att ha mördat sin fru, t ex. Han ägnar hela filmen åt att försöka rentvå sig själv, och jag lider av att ingen tror honom.

Jag har råkat ut för det några gånger i livet. Som barn blivit felaktigt anklagad för att ha haft sönder saker.

Som vuxen för annat. Att jag ljugit om saker då jag inte har det. Det är verkligen en hemsk känsla.

Nu har det hänt igen. Jag har anförtrott mig åt någon för att lätta lite på min inre börda. Jag ville berätta om något som varit tungt. Och personen tror mig inte. Lyssnar inte, skämtar bort det. ’Nej, det tror jag väl inte!’

Jag har tagit upp det flera gånger och fått samma svar. Det gör ont. Jag ger dig min berättelse för jag vill att du ska lyssna. Inte släta över, skratta bort. Bara lyssna, och kanske nicka.

Jag var tvungen att säga ifrån, att jag blev sårad. Det gick inte heller in.

Varför har vi så svårt att lyssna? Jag har tagit upp det förut här men behövs igen tydligen.

Jag är inte ute efter tröst eller något annat, bara berätta min historia. Kan du lyssna?

Jag vet att många kan och det är jag tacksam för. I min enfald vill jag att alla i min närhet ska ta till sig det jag säger, det får mig att känna att våra band blir tightare.

Jag gjorde samma misstag en gång då jag jobbade på en telefonlinje där vi skulle ta emot samtal från människor som ville prata av sig, Röda Korset. Det vi fick lyssna till blev ibland för mycket för mig och jag ville trösta. Tills en dam sa ’kan du inte bara lyssna. Jag har inte bett om dina råd’.

Där fick jag mig en tankeställare. Det är kanske sällan vi kan ’fixa’ situationen, men att bara lyssna och finnas där hjälper långt.

Nu har jag legat i mask, och huden blev silkeslen. 🌼 Ha en fin kväll.



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *