Mitt ljus i mörkret

Vissa dagar borde man stanna kvar i sängen. Allt har gått emot mig så det nästan blev komiskt. Tyvärr kunde jag inte se det idag utan har tvingats träffa folk med tårar i ögonen. Det händer inte ofta, men idag var en sån dag.

Eftersom jag har en (livs)historia av ångest så är jag ju rätt van, men ibland är det värre än andra gånger. Idag var jag dock osäker på om det kunde vara feber jag led av, jag nyser ju en del. Svetten rann, tårarna rann, men det var inte förrän jag kom hem som jag kunde konstatera att det var ångest, och inte feber. Kändes som 39 grader.

Det var skönt och tryggt att komma hem och kunna gråta ut under filten. Ångest är inte farligt och det går över. Det är fortfarande magen som spökar, maten från kursen igår var inte ok för min kropp som protesterar högljutt.

Det är tufft att inte helt komma till rätta med magen. Det har varit bättre i perioder men jag vet inte riktigt varför. Det är tydligen en rejäl läxa jag ska lära mig om mig själv. Jag kan bara hoppas och be att det snart sker en förändring.

Tills dess leker jag med vovven, hon får mig att le igen med sina upptåg. Ljuset i min vardag.



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *