Att inte ge upp

Jag har ju fattat ett beslut. Förändringarnas vind blåser, och jag med den. Det gör tydligen inte saker och ting jättemycket enklare. Jag behöver vara ärlig.

Som jag tidigare skrivit i ett inlägg är jag för antidepressiva piller. De kan behövas i en period i livet där man bara inte orkar. Jag har varit i flera såna perioder i mitt liv, och jag har tagit den hjälpen. Den har hjälpt mig att hålla näsan ovanför vattenytan, inte mer. Klara av det vardagliga, orka upp ur sängen, men inte känna de jobbiga känslorna så djupt. Jag är tacksam för att medicinen funnits då.

Det senaste halvåret har jag tagit den hjälpen. Min magvärk har fullkomligt blåst omkull mig och jag har kämpat för att känna glädje och mening men inte lyckats. Pillrena hjälpte mig att klara av dagen. Tack piller. Men har jag kommit till klarhet om vad magen vill säga mig? Har jag lyssnat?

Nja inte riktigt. Inte förrän häromdan. Då insåg jag att jag inte är på den plats jag vill vara, att jag inte lever precis som jag vill, att jag saknar saker. Things. Nej inte prylar, annat. Nåt saknas.

Så jag har tagit ett beslut om förändring, uppdatering sker löpande, men en tid innan beslutade jag mig för att trappa ned och avsluta mina ’frukostpiller’. Jag vill känna, jag vill leva fullt ut och känna mina känslor. Inte lägga lock på.

Mina nätter är inte roliga, det händer saker jag inte ens vill gå in på. Men kan i alla fall säga att i natt låg jag med Bibeln i famnen och bad om hjälp, som i somras. Jag ville krypa ur mitt skinn, så stark var min ångest. Jag fick hjälp, som alltid, och kunde somna om.

Jag tror att det är meningen att jag ska få en starkare kontakt med min guide och att jag är mitt inne i en andlig utveckling. Jag känner ibland att jag vill ge upp, men lyckas såklart alltid komma på någon/hur-många-som-helst som har det värre än jag! Det får mig att orka.

Jag känner ingen större glädje just nu men idag har jag lyckats meditera, handla, sälja en pryl på Blocket och borsta tänderna. Då klarar jag mig bättre än många andra. Så länge det finns andra som har det (säkert hundra gånger) värre kämpar jag på. Jag vill hjälpa.

Mimmi är min glädjekälla. Hon har en livsglädje som heter duga. Hon har nog kommit till mig för att vara ett stöd, men samtidigt ger jag henne all kärlek och uppmärksamhet jag bara kan. Det är hon värd. ❤️

1,4 kg Kärlek


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *