Kärlek

Idag för ett år sedan satt jag hos veterinären och tog beslutet att min hund skulle få somna in efter 13 år och åtta månader.

Hur tar man ett sådant beslut? Hur kan man bestämma över någon annans liv, hur långt det ska bli? Varför leker jag Gud, vem är jag att ta beslut?

I slutet blev beslutet lätt. Jag hade tänkt i 13 år, hur ska jag någonsin kunna ta beslutet över att ända hans liv? Om jag blir tvungen. Om inte ålder ändar livet självt. Jag kommer inte att klara det!

Jag sa till mina barn och vänner: Om jag inte ser klart, om jag inte vågar, tala om för mig när det är dags!

Jag behövde inte. På kvällen blev han biten över ögat av en hund han själv attackerade. Den enda hund han någonsin attackerat. Något de gör när de känner sig i underläge, när de är sjuka eller svaga.

Han är multisjuk, sa veterinären morgonen efter. Och har hjärtsvikt, vilket jag inte visste om. Vad vill du göra?

Min första reaktion var att förbereda mig och honom över helgen. Ta hem en veterinär, tända ljus överallt, strö ut rosenblad. Men när jag såg hans lidande ändrade jag mig och sa ’Nu är det dags’.

Jag vaggade honom i hans favoritfilt och berättade allt vad jag kände för honom. En sån kärlek är obeskrivbar. Jag kände samtidigt en lättnad över att han skulle slippa sitt lidande. Jag kunde inte låta honom genomlida en hel helg till.

Insvept i sin favoritfilt fick Ludde somna in. Jag hade panikångest under nån månad efter, det är ju sån jag är. Allt jobbigt kommer ut den vägen. Ett halvår senare kom Mimsan in i mitt liv. Love her to death. Men Ludde är och förblir en stor evig kärlek.



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *