Boken om mig

Jag vet inte när jag tvättade håret sist. Eller satte på mascara. Här lever vi ’au naturel’. Lite för mycket. Men då jag lever mitt liv i en kartong för tillfället (eller flera) känns allt det överflödigt.

Jag smiter ut med hunden mellan varven med mössan neddragen över hår och ögon. Får jag syn på någon jag känner gömmer jag mig bakom en gran. 🌲 Känner mig inte tillräckligt respektabel för att visas upp.

Älskar att vara inne med mina kartonger och min kaffekanna. Har massor att göra men tar djupa andetag och tar ett moment i taget.

Hittade en bok längst in i bokhyllan, jag hade glömt bort den. Där ska man fylla i uppgifter om sig själv, sitt liv, sina tankar och sin barndom. Djupa saker.

Jag har skrivit in en hel del men fick nu lust att fortsätta. Jag har hittat så många nya foton och dagböcker hos mina föräldrar och önskar plötsligt att jag ställt fler frågor.

Vem är det på det här fotot? Vem var det här han/hon dejtade för hundra år sen?

Mina ungar ska slippa leva i ovisshet! Här ska allt släpas fram i ljuset så de slipper undra och fundera tills de blir snurriga! Stackarna… kanske ska man inte berätta allt ändå … 🤔

Idag har vi njutit av solen som tittade fram. Ciao! 👋



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *