Trauma på lasarett

Imorse gick jag upp i ottan för att gå på den årliga mammografin. Meningen är alltså att man ska gå varje år, och kallelsen kommer bokstavligen som ett brev på posten.

Jag gick dit på darriga ben. Mitt förra besök, för tretton år sedan, slutade i chock. Det gjorde fruktansvärt ont, tyckte jag, men värst var känslan av att mina bröst klämdes sönder.

Det finaste jag har, älskar mina bröst. De har växt låångsamt, fick dem sist i klassen, sedan kom de till slut, de har gett mat till två barn och de har fått mig att känna mig som en kvinna.

Och där och då klämdes de sönder, trodde jag, och grät så att sköterskorna kom springande från alla håll för att lugna och trösta.

Jag grät i två dagar, mer eller mindre konstant. Jag tänkte; aldrig mer.

Det löftet har jag hållit tills idag. Jag har flera vänner som har haft bröstcancer, och att säga nej till en gratis undersökning verkar ju rent dumt.

Men så fort jag såg apparaten så började jag skaka och må illa, så det var rent omöjligt. Sköterskan lyckades genomföra två bilder, men när hon skulle till att ta det tredje höll jag på att kräkas på henne, och allting svartnade.

Jag fick gå hem i oförrättat ärende. Min kropp vill inte. Jag tänker att det är som kiropraktik på en kropp som har ont, det vill inte min kropp ha heller. Jag vill ha mjuk massage, tala med kroppen med händerna, smek den.

Jag vet att det här inte är bra. Cancer kan upptäckas i tid med mammografi. Men tills de har uppfunnit en snällare variant av kamera, får jag avstå.

Take care. 🕯



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *