Intet är som väntanstider

Nu har jag hamnat i Pettsson och pannkakstårtan igen. Jag är väl inte helt ensam om det kan jag tänka, i dessa tider, men jag hamnar där flera gånger varje år oavsett virus eller inte.

För att kunna göra det måste jag invänta det.

Kanske är det ibland en ursäkt för att slippa? ’Så fort det blir varmare ska jag lägga tillbaka alla saker i bilen på sin plats.’ Som någon av er kanske noterade gjorde jag storrengöring av min bil för några veckor sedan.

Sakerna som plockades ur bilen då för att underlätta rengöringen ligger fortfarande i en svart sopsäck modell större. Sopsäcken står i min trapp sedan dess. Inomhus. Jag väntar på den dagen med ljumma vindar då jag kan bära ut säcken och i lugn och ro lägga allt på plats. Kanske i sällskap av kaffetermos och svensktoppslåtar på bilradion.

I skrivande stund är det två grader, halv storm och snöblandat regn.

Jag har fortfarande mitt kök i kartonger. I hallen, i vardagsrummet, i övre hallen. Ett fint lager damm täcker allt. Jag vill lägga allt på sina platser i mitt nästan färdiga kök men först måste snickarn fixa spishällen, listerna runt golvet och ett par skåpluckor.

Han har misstänkta symptom 🤒 och kommer och går här hemma. Dörren är alltid olåst. Extranycklarna har hamnat i nån kartong.

Jag har nog också misstänkta symptom. Men så länge vi har symptom blir inte köket klart. Jag drar med mig dammet från köket och hallen till badrum och sovrum. Allt, så även hunden, luktar damm.

Jag väntar på värme så jag kan fixa en fin bil och få bort säcken ur trappen. Och så att jag kan fixa rosenrabatterna, klippa och gödsla.

Jag väntar på snickarn som ska avsluta allt. Han väntar på att bli feberfri. Jag väntar på sonen som kommer på besök först när köket är klart. Jag väntar på att paketet jag skickade till andra sonen ska komma fram, evighetstider för leverans.

Jag väntar på att få ta hit min väninna som inte vågar då hon har en person i riskgruppen hemma. Jag väntar på besked från resebyrån om min resa, beställd förra året, blir av i maj. 🇮🇪

Moder Jord säger nog ifrån nu. Vi får omvärdera saker och ting, hur vi lever vårt liv, vad som är viktigt. Ur kaos kan komma något bra. Det är vad jag tror.

Tills dess, sätter jag mig och andas och hör gräset växa.



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *