Kerstins Känslor
En överlevnadsguide för dig som berikats med ångest och högkänslighet

Mässbesök

Jag älskar när Mässan kommer till stan. Jag står ofta först i kön för att hinna se och prova på så mycket som möjligt!

Jag har i flera år stått där själv och sålt mina tjänster; healing, zonterapi och tarotläggning. Men nu för tiden är jag besökare och det är alltid lika roligt.

Idag tog jag med min väninna som aldrig varit där och hon skuttade runt som ett barn på Julafton. Är man intresserad av hälsa och andlighet är det ett fantastiskt forum där allt bjuds.

I mig bor det två personer (minst..), en som gillar flärd och lättsamt liv och en som gillar andlighet och att umgås med andra likasinnade. Den senare är absolut den starkaste men jag behöver lite av båda. Balans. ⚖️ För att kunna njuta av flärden måste jag leva andligt och vice versa.

Vi köpte med oss böcker, musik, ingefärste’ och hemmagjord choklad, och besökte medium och spådam. Om spådomen slår in får vi se, men kul är det. 🧙‍♀️

Hälsa, nja, men några var rawfood-godis…

Vi blev båda lite snurriga av alla energier, känsliga som vi är. Så det var skönt att få åka hem till vovven som haft hundvakt för första gången. Hon hade skött sig exemplariskt! 🐾

En lunch med sonen på det gjorde min dag. En glädjens söndag! 💃👌😀

Hej och kram. 🍁

Prinsessor och mjuka mattor

Ikväll är det spelfilm om prinsessan Diana på TV. Jag har sett den på bio men vill se den igen.

Det var nåt speciellt med Diana. En hel värld sörjde ju henne, jag var en av dem. Kommer precis ihåg när min väninna ringde på söndagmorgonen den där augustidagen 1997. Jag fick en chock, och jag var ledsen i flera månader till min förvåning.

Vad var det med henne som fascinerade? Jag kände ju inte henne, är det inte fånigt att sörja någon man inte känner?

Jag tror det var hennes mänsklighet. Hon var varm, omtänksam och en fin mor. Hon rörde om i det stela engelska kungahuset och bidrog med värme och naturlighet.

Hon var inte perfekt, men vem orkar med perfekta människor? Är det inte personer med alla sidor, och som även kan visa dem, som vi tycker om?

Jag kände samma sorg när LillBabs dog. Var helt fascinerad av hennes utstrålning, fick t.o.m. tillfälle att berätta det för henne en utekväll med tjejerna för många år sedan. 😀 Hon skrattade och gav mig en varm kram. Rart!

TV-serien Vänner ger mig samma varma känsla. De är ju bara spelade karaktärer men sänder ut glädje och värme, vilket gjort att jag kan varenda replik från tio års program…nästan i alla fall. 😉

Vad vill jag säga med det här? Vet inte. Mer än att de lärt mig att ju mer du ger av dig själv, ditt sanna jag, desto mer får du tillbaks. Jag försöker ge mycket av mig själv, men lyckas inte hela vägen. Det finns små bitar som jag inte vågar visa upp. Men det blir bättre ju äldre jag blir. Så farligt är det ju faktiskt inte.

Hur är du? Vågar du visa hela dig? 💕

Har haft en härlig lördag. Tittade förbi en väninna spontant och blev kvar på tilltugg och skratt i några timmar.

Sedan bestämde jag mig för att lillan inte är någon bebis längre så mattorna lades på alla golv. En kissfläck här eller där är inte hela världen. Men tror det ska gå bra, hon är ju såå smart! 🐾😅

Ha en fin fortsättning på helgen! ❄️💜

Sliding doors

Har du sett filmen? Kvinnan i huvudrollen får två olika vägar i livet beroende på om hon hinner med tunnelbanan eller om hon missar den precis och tar nästa tåg…

Jag tänker på det ibland. Hur hade livet sett ut om jag gick Vårdlinjen på gymnasiet istället för Humanistisk? Jag kom in på Vårdlinjen men bytte till Hum ett par dar innan skolstart eftersom alla mina kompisar skulle gå Hum eller andra linjer på den skolan.

Jag hade fått andra klasskompisar. Kanske träffat en annan kille som blev min första pojkvän.

Hur hade det blivit om jag gift mig och skaffat barn med min första kärlek, som han ville? Jag hade blivit mamma vid 20 och kanske bott kvar i min födelsestad.

Vad hade hänt om jag fortsatt på Calle Flygare Teaterskola och inte hoppat av för att flytta till kärleken i Göteborg? Hade jag blivit en känd skådespelare som jag drömt om sedan barnsben?

Hur hade livet blivit om jag flyttat till Italien 🇮🇹 istället för Spanien 🇪🇸 i vintras? Hade jag fått jobb på ett café och lärt mig flytande italienska och tagit hand om en ensam gatuhund? 😳

Vad vet jag? Nu gjorde jag ju de val jag gjorde och är nöjd med dem. Men kan inte låta bli att fundera över hur det kunde blivit….

Jag får väl göra de andra valen i nästa liv helt enkelt! 😊 Eller kanske jag vill välja nåt heelt annat då?!

Idag har både jag, vovven och bilen frusit. ❄️ Så bilen fick vintersäkra däck och lillan en fin tröja. Och jag ett par vantar.

Hösten är härlig! 🍁🍂🌞🍄🦔🐿

Känner du någon mobbad?

Hej, hur mår du? Här mås det bra.

Jag har åkt en massa bil och lyssnat på radio. 📻 Älskar att köra bil om det samtidigt är något spännande att lyssna på. P1 i min ålder. Eller någon podd, t.ex P3 Dokumentär.

Nu var det ett program om mobbning. Då kanske man först och främst tänker på barn som mobbar andra barn, och det existerar ju i allra högsta grad.

Men här var det vuxna som kom till tals, vuxna som i många år blivit mobbade på sina jobb. Tilltalade med öknamn, utfrysta, icke-sedda. Det var hemskt att lyssna på. Och det värsta är att vuxna är ganska bra på det. Jag behöver bara öppna face book och läsa kommentarer vuxna skriver om t ex någon känd person. Det är vidrigt vad folk kan häva ur sig. Förmodligen samma personer som säger till sina barn att man inte får mobba någon. Hur ska barnen lära sig med dessa förebilder? 😳

En man som berättade om sitt liv hade lagt skulden på sig själv. Han ansåg att människor gör så för att få en homogen grupp och slippa avarter, som han själv ansåg att han var. Sorgligt. Programledaren lyckades eventuellt så ett frö hos honom att det inte var hans fel.

Jag har varit både mobbaren och mobboffret. Inget av det mådde jag bra av. Under min uppväxt i mellan- och högstadiet hängde jag inte med i den ’normala’ fysiska utvecklingen, utan min kropp var ett barns väldigt länge. Det var som upplagt för elaka kommentarer, främst av killar, då och då av tjejer. Många var gångerna när jag gick hem efter skolan och grät. Kände mig värdelös som ’riktig tjej’. Åh om jag kunde få träffa henne nu och krama om henne! Men har gjort det på terapibänken, så tror hon är läkt nu.

Och mobbaren var jag själv i yngre ålder. Hade sett ut en tjej i ettan redan som inte var så tuff, och som jag kunde slänga hårda ord på. Jag minns inte vad jag sa, eller varför, men något i mig måste varit frustrerat. Känslan var en blandning av ljuv makt och ångestfylld skuldkänsla.

Jag träffade den flickan många år senare och det kändes som om hon förlåtit mig. Jag sa förlåt genom att vara extra vänlig mot henne. Hoppas hon förstod.

Idag känner jag mycket med de svagare. Alla som inte vågar eller orkar säga emot, som är annorlunda och inte följer mainstream. Eller kanske säger emot och vågar stå upp för er själva. Vilka hjältar. Ni är bäst. Vem vill vara som alla andra?

Vi föds som original och dör som kopior. Såå boring. Det är er original vi minns!

Städ- och kärlekskaos

Far runt som ett jehu och får massor gjort. Till och med klädgarderoben där allt annat än kläder samlats, har fått sig en omgång. UT med allt och börja om. Detta kastas, det till Myrorna, och detta stuvas om. Äntligen blev det gjort!

Mitt nya lugn ger mig kraft och energi. Varje morgon då jag kan gå på toa tackar jag högre makter. Funkar inte magen funkar inte livet! 🚽

Personen som delvis ställt till det sista halvåret figurerade i min dröm i natt. Varför? Varför har jag kvar den personen i mitt system? Och ja, det är en han. Dagtid finns han inte i mina tankar, jag har gjort allt för att släppa, gå vidare, göra ceremonier för att kapa band. Men, på natten…det är nog slutet nu dock. Men tänk vad svårt det kan vara att släppa en person man haft så otroligt starka band med. Jag hoppas och tror att det mesta är kapat. Och skickar kärleksfulla tankar till det vi hade.

Lillan skuttar runt som en ekorre och hjälper mig i städkaoset. Skulle åkt bort idag men fick förhinder. Imorgon blir det lång biltur för henne, pirrigt, första gången. 🚗🐾

Har du gått vidare från en kärlek? Hur gjorde du? Hur lång tid ger du dig för att sörja? Ett intressant ämne som jag kan prata om i evighet. För störst av allt är kärleken.

Så mycket glädje

Det har ju varit väldigt mycket nedåt ett tag. Så pass mycket att jag undrat hur jag ska orka. Hur orkar man när man inte ser ett slut?

Men nu när jag utstrålar mitt nya inre får jag så mycket tillbaka. Märker du att bra dagar ger dig ännu mer bra? Att det du ger ut till andra studsar tillbaka? Det har jag ju talat om tidigare, men just i dessa dagar är det så tydligt.

Jag får massor av vänlighet och kärlek från både väntat och oväntat håll, för att det är det jag sänder ut. Energi alltså..😉 Allt flyter! Säljer på Blocket i ett huj, får roliga och spännande mail, glada vänliga leenden och samtal ute bland okända.

Att inte ha ont i kroppen är så mycket värt. Jag är så tacksam. Och kommer ihåg att tacka! 🙏

Nu i höst 🍁 är mitt hem min borg. Jag möblerar om, fixar och donar, en liten ny gardin där, en ny kudde där… allt för att bona in mig i mitt ide när kylan kommer. Visst är det mysigt?

Idag har jag också berättat om min högkänslighet för en gammal vän. Förmodligen gick det upp ett ljus för henne. Aha, det är därför hon betett sig så. Jag förstååår…. Fint att ha henne kvar trots allt! 💕Alla som hänger kvar får medalj! 🥇

Hang in there! Allt ordnar sig. 💞

Ensam är inte alltid stark

Jag har alltid haft svårt för att be om hjälp. Det verkar som om ’ensam är stark’ har varit mitt motto. Dumheter, tycker jag nu.

Vi människor är inga individer som ska leva en och en egentligen, som tigrarna🐯. Vi är flockdjur som lejonen 🦁som mår bäst av att leva integrerade med varann, må vara att några av oss vill ha en egen dörr att stänga. Men vi behöver öppna den dörren då och då för att mingla lite med omvärlden, kanske bara på promenaden eller i tvättstugan, men ändock.

Något i mig har inte velat visa mig svag eller okunnig. ’Jag fixar det’. Har nog att göra med min uppväxt att göra, har fått lite för mycket skinn på näsan för att ingen ska trycka ned mig för mycket.

Men ju äldre jag blivit har jag upptäckt – heureka! 💡- att jag inte behöver vara svag för att be om hjälp. Att det ibland kan vara ganska skönt att medge att jag inte kan allt eller har koll på allt. Väldigt mycket tvärtom. Så nuförtiden ber jag faktiskt om hjälp, och de flesta är glada över att få visa att de kan. Så jag slipper känna att jag är till besvär. Om om jag skulle vara det ibland – so what? 🤓

Idag mötte vi en stor samling hundar med fina sjalar på hundpromenad mot cancer, i stan. 🐕 Lillan var för liten i år men nästa år får hon vara med på en promenad med ett så viktigt syfte. Heja er!

Vi fick en sjal till nästa år!

Ta hand om er. 💞

Må bra-boken

Har haft ett härligt dygn med underbara vänner, ätit gott, babblat halva natten och sovit över. Min bästa medicin för att må bra, som ni vet. Magen är ju mycket bättre sedan ett tag men att jag skulle kunna stoppa i mig allt detta igår, det hade jag inte trott att jag skulle komma undan med, men det gjorde jag. För att jag samtidigt mådde så bra, fick vrida mig av skratt och känna mig så omsluten av kärlek. ❤️

Våra hundar fick försiktigt lära känna varandra men min lilla ekorre måste skyddas mot stora tassar så vi tar det lugnt.

Jag har min bok där jag skriver bra saker som hänt under dagen och saker folk sagt som gjort mig glad. Man (jag) glömmer så snabbt, så när jag bläddrar i boken blir jag glad en gång till för något som hänt för länge sen.

Det bor en 7-åring i mig…

Vi människor har lätt för att fastna i det negativa

men det är ju så viktigt att fokusera på det positiva! Det mindre bra finns där ändå men är lättare att bära om vi samtidigt ser det positiva. Eller hur?

Positivt i helgen: ska träffa ett par kompisar och förhoppningsvis en son!

Härligt höstväder!

Åka till Rusta och köpa jul-blingbling!

Det negativa? Nja, att jag har en jättehög papper kvar att sortera. Och en garderob…men, men det positiva överväger och det andra blir bara ett problem om jag gör det till det!

Hoppas du får en fin helg! 🍂🍁🌸

Avboka eller inte?

Som högkänslig kan jag inte vara med på allt. Jag älskar egentligen att vara med där det händer nåt, men måste välja.

När jag var yngre, eller nästan hela livet, har jag glatt sagt ja när jag blivit tillfrågad att vara med på middag/bio/utekväll/resa. Det ska ju bli så kul! Men har ofta fått ringa återbud i sista stund för att jag inte orkar. Och det har inte med vanlig trötthet att göra, jag har inte sovit för lite. Det är en mental trötthet. Du som är som jag vet vad jag talar om.

Det är ett fördärv, den här tröttheten. Men den är där och jag har lärt mig att leva med den. Efter att ha gått in i väggen hårt och skoningslöst några gånger har jag lärt mig att anpassa mig efter min rytm.

’När behöver du ha ett svar?’ är en bra fras när man blir tillfrågad om något. Även om jag bara vill skrika jaaa. Då kan jag i lugn och ro tänka över vad jag vill, och ge svar lite senare.

Det finns inget som garanterar att jag ändå samma dag inte känner för att avboka. Då måste jag lyssna på mitt inre och göra det. Kanske till och med utan hundra bortförklaringar. Det är skönt att vara lite äldre och bestämma själv. Önskar jag hade kommit på det några år tidigare. En sisådär fyrtio år. Men bättre sent än aldrig!

Bara du vet vad du vill. Följ den känslan och stå upp för dig själv! 💪

Solmogna tomater och inre frid

Jag har så snälla grannar. Fick en hel hög med solmogna tomater och basilika från grannens trädgård. Vips så har jag kvällen räddad med tomat och buffelmozzarella! Mums!

Dagarna är ju helt fantastiska med sol och behaglig värme. Är ute ofta med vovven som får springa sig trött bland höstlöven.

Något har hänt. Successivt, för jag har ju nämnt det tidigare. Men det jag varit inne i sedan i våras är på väg att lämna. Det som har bott i min kropp bor inte där längre. Kanske bara kommer och hälsar på ibland, som att det försäkrar mig om att jag inte ska glömma. Och det gör jag inte just nu. Har varit inne i fysiskt och psykiskt mörker.

Men nu sitter jag här och letar aktivt efter de mörka känslorna men de står inte att finna.

Solen ute på min balkong hjälper till att befästa den tanken, att det värsta är över nu. Magen lugnare, oron mindre påtaglig, mardrömmarna bortblåsta. Jag tror nästan inte det är sant. Är så tacksam.

När man är mitt inne i något jobbigt är nästan den värsta känslan att man inte vet när det är över. OM det går över. Vet man ett datum ett halvår framåt då faran blåst över tror jag det är lättare att orka med. Men livet funkar nog inte så. Vi får prövningar och för att lära oss något och bearbeta känslorna tror jag inte vi ska veta så mycket mer. Då blir det nog att man skjuter undan det man borde ta itu med. Eller vad tror du?

Den här tiden har fått mig att gå djupt in i mig, se vad det handlar om och bearbeta med metoder jag skrivit om i bloggen. Inte minst dagliga meditationer och andningsövningar.

Jag tror att det är min högkänslighet som har reagerat så otroligt starkt på händelser både i det förflutna och händelser i vintras. Som gör att kroppen låst sig. Någon annan mer jordnära hade kanske inte alls reagerat på samma sätt. Men nu är det som det är. Jag är den jag är. Och det är väl nån mening med just precis det.

Önskar dig den frid jag känner precis nu. ⛲️