Kerstins Känslor
En överlevnadsguide för dig som berikats med ångest och högkänslighet

Jag och min guide

Jag är alldeles uppfylld av den andliga världen i mitt liv. Att förneka den är som att förneka mig själv. Sedan jag var riktigt liten har jag förnummit en guide bredvid mig. En slags skuggfigur som jag sett otaliga gånger och som jag bara vetat var där hela tiden, bredvid mig. Inget konstigt med det.

Ofta har det känts som en till person i rummet, eller ett syskon. På senare år har jag förstått att det är min guide, någon som alltid är med mig för att stötta och vägleda.

Visst kan det låta flummigt, men det är en stor del av mitt liv. Och jag känner tydligt att jag ska vara öppen med det. Det talar guiden om för mig. Att dölja det blir bara fel.

Känner du att du har en vägledare? En inre röst som talar till dig, och du bara vet att det är rätt för dig? Vad än alla andra säger? Då är det rätt. Så länge du lyssnar på den rösten kan det inte bli fel. Jag vet att jag gör rätt, för mig, och följaktligen rätt för de inblandade, om jag följer den rösten. Så enkelt. 👌 Krångla inte till det.

Jag har i så många år förnekat att det här är jag. Man ska vara cool, rätt, inne, tuff, allt vad man blir itutad i skolan och i livet. Jag ville vara den coola tjejen. Jag lyckades ibland. Men kände hela tiden att det inte är helt och hållet jag.

Jag är känslig, inkännande, medkännande. Vill ha lugn och ro, lugna människor och massor med djur omkring mig. Inga konflikter. Då blir det lätt en konflikt med den andra halvan av mig som vill vara coola tjejen.

Vad skönt att ha kommit på det, och våga erkänna. Kan andas lite lättare nu.

Ha en fin tisdagskväll. 🌸

Tacksamhet och choklad

Det har varit härliga, fantastiska, varma, innehållsrika dagar. Var ju tvungen att åka hem till slut, men det tog emot. Ville stanna i mitt favoritland.

Som jag skrev sist har jag mått så bra de senaste dagarna. Magen har knappt gjort sig påmind, och jag tvingar mig själv att tänka positivt kring det hela, eller inte tänka alls snarare. Bara njuta av att livet just nu är härligt!

Jag tänker på hur tacksam jag är. Jag har fått så mycket i livet och har så mycket att vara tacksam för. Även om livet har varit fruktansvärt tufft i perioder, så känner jag stor tacksamhet för allt, för livet har gjort mig till den jag är idag.

Tror det är viktigt att tacka Universum, så det gör jag ofta. Jag rabblar upp allt jag har på alla plan, vilket inte är lite må jag säga. Tacksamhet ger mer överflöd. Fokusera på det du saknar, och det blir brist. Återigen attraktionslagen.

Vad är du tacksam för? Uttrycker du det?

Jag har ärligt talat frossat lite i choklad senaste dagarna, vad ska en göra när man står mitt i chokladlandet? Och det har gått bra. Magen sa mums mums. 😋

Nu gäller det att fortsätta omge mig med kärlek och positivitet. Because I’m worth it. 🤗 Gör det du med. 💕

Slut på kampen

Idag har varit en fantastisk dag. Just idag fick jag vila från kamp med mage och ångest. Sol, värme, glädje. Smärtfri. Jag känner riktig glädje för första gången på länge.

Visst är det vackert. Men man känner inte automatiskt lycka för att det är vackert runt omkring. Men idag gjorde jag det och det känns som en nåd. Tack. 🙏

Vi har sprayat runt fönstrena, spindel-spray. De stora varianterna kommer in annars inatt, smygandes utifrån. Och det vill man inte.

Mår jag så bra för att jag har så mycket värme och kärlek runt mig? Vet inte, bara att jag får vila just nu. Kanske är det mer sällskap, närhet och kärlek jag behöver. Min kropps sätt att säga: Umgås mer, häng med andra, hitta på grejer, sov över, mys. Så fort jag gör det mår jag bättre i mage och själ. ❤️

Måste alltså hitta nån att bo med. Trött på att bo själv. Var hittar man en sån person? Tradera, Blocket? Tips emottages tacksamt.

Nu somnar jag med sonen snusandes i rummet bredvid. Så tryggt, så lugnt. Så långt från oro.

Hoppas du också får en lugn natt. 🌙

En blandad dag

Att vara i klocklandet och inte få frossa i allt gott, är inte kul. Man måste ha en disciplin av järn. Vilket jag tydligen har.

Efter mycket letande hittade jag ett ställe som kunde fixa en omelett, lite sallad och en örtte, till frukost. Fast jag bara ville ha latte och arton chokladbröd. ☕️🍩🥐 Suck.

Jag bad mina änglar om hjälp sen, för jag var trött på ångesten jag kånkade på i morse. Vet inte varför, blir tokig av att jag inte hittar i mig vad det handlar om ibland. Sitter ju i solen i ett fantastiskt land och har det så bra. Varför känner jag oro?? 😳

I alla fall hjälpte de mig, änglarna, för ett lugn som man nästan kunde ta på infann sig. Jag känner så tydligt att jag har änglar omkring mig, även om jag aldrig sett nån.

Mu

Så sedan kunde jag faktiskt njuta av resten av

dagen. Både i mitt eget och andras sällskap.

Yippie.

Vad gör du när du känner oro eller ångest?

Nu kan jag somna gott. Imorgon tuffar tåget till en

annan stad. 🚃 Godnatt! 🌙

I alpland

Åkte till klock- och chokladlandet imorse. Här har jag bott i många år, så det är hemma. Och har vänner här och en son som flyttat ned igen.

Frestelser finns det här också. De här får jag inte falla för.

Men min favorit aborrfileer gick inte att stå emot! Och ett liitet glas rött… 😳

Måste leva lite känner jag. Trolldrycken har jag slutat med, det gick bara inte längre. Jag har ätit och druckit så försiktigt så länge, att jag bara vill känna mig vanlig.

Första halvan av dan hade jag rätt ont och har känt mig lite låg. Avskyr att vara låg när jag är i mitt favoritland. Och blir låg för att jag är låg…🙈

Men ska ta och meditera nu och visualisera mig frisk. Acceptera att det är som det är nu. Inte kämpa emot. Vila i acceptans.

Hittade den här passande tröjan

Ha det så fint och må så gott!

Energipåfyllning

Hej!

Hur har din dag varit? Här är jag ute och fyller på lite energi med frisk luft och glad podd i lurarna.

Jag återkommer till energier då och då. Jag har svårt att komma på nåt annat ord eftersom allt är energier. Det lärde jag mig redan på fysiken i mellanstadiet. Kommer ihåg att jag var så fascinerad över att till och med en sten är energi, men är i fast form eftersom dess energi vibrerar på en låg frekvens. Men den vibrerar.

Och vi som är högkänsliga har ju antenner som är extremt känsliga, och snappar upp andras energier och sinnestillstånd väldigt lätt. Det är därför vi måste lära oss att skydda oss mentalt, t ex genom att föreställa sig att man har vitt ljus omkring sig eller en glasbubbla eller vad som känns rätt för en själv.

Vi vibrerar i olika frekvenser, och connectar bäst med dem med liknande frekvens. När vi utvecklas i livet vibrerar vi i en högre frekvens. Det är därför vi ibland måste skiljas från partners eller vänner som kanske inte utvecklas i din takt. Och nya människor kommer in i ditt liv som matchar din nya frekvens bättre. Känner du igen det? Ibland kan det vara nödvändigt att släppa taget, för att ni båda måste gå vidare, och har olika lärdomar framför er.

Energi är oförstörbart. Det kan omvandlas men aldrig förstöras eller ’dö’. Det är därför jag tror att vi aldrig ’dör’, utan lever vidare i en annan vibrationsnivå. Det känns bra tycker jag. Men hade det blivit bara svart hade det varit ok också. 😅

Energitjuvar känner du kanske till. Det är personer som känner av din högre frekvens och vill åka snålskjuts på den. Hur trött blir man inte efter att umgås med en sån person! Här gäller det att markera och sätta upp en mental mur. Behåll din energi för dig själv och ge bara till dem du älskar. 💕

Ha en fin kväll. Jag packar inför resa. Ska bli skönt med miljöombyte. 🦋

Regn ute och regn inne

Det är en sån dag idag. Man får lida för att man hade lite kalas igår. Fick oväntat besök och det intogs lite vin, som kan vara trevligt i dylika sammanhang.

Idag är dock inte min mage så glad och skäller på mig. Och då blir humöret därefter. Jag har mått så bra i flera dar, så ett bakslag känns skrämmande. Ska det börja om nu?

Återigen det här med tankens kraft. Jag kände inget i magen imorse men ju mer jag började fundera på varför jag inte gjorde det, desto mer kom värken. Skapar jag den själv? Eller tänker jag för mycket som vanligt? Jag vet, gud vad jag analyserar. Jobbigt att vara mig ibland.

När jag hade min värsta period av panikångest och knappt kunde gå ut bland folk, blev jag rädd för att få just en attack ute. Min rädsla var så stark att jag till slut fick en hemsk panikattack på värsta möjliga ställe. På bussen, på Ica, på restaurang med vänner och en och annan dejt. Inte skoj. Har du haft panikångest? Jag kommer att återkomma till vad man kan göra för att bli hjälpt!

En sån här dag får man göra saker för att pigga upp sig. Förutom att stjäla lite positiv energi från kunder. 😉

Så jag fixade mina naglar med gellack.

Och fick hjälp med tassarna längst ned. Synen är inte lika bra längre…🙈

Hoppas du känner dig tillfreds. Eller har du nåt du tampas med i vardagen?

Kram från mig. 🐿

Tupplur och promenader

Känner du till vikten av en tupplur? Finns det nån skönare än att bara domna bort i soffan en ledig dag?! Jag har förmånen att kunna somna halvt stående. Jag somnar ofta innan planet lyfter, så fort jag är passagerare i bil eller på tåg. Och det är den lite kortare tuppluren som är den som gör mest nytta, en kvart bara så är man som ny sen.

Har njutit av flera långpromenader idag, varav en med Frida.

Och en ned till änd-erna…

Och däremellan ovan nämnda tupplur. 😴

Jag vågar knappt säga det högt, men min mage har varit lugn sedan healingen för fyra dagar sedan. Det känns otroligt, och mitt humör är följaktligen bättre. Känner mig försiktigt gladare.

Jag har haft ont så länge att jag inte riktigt vågar tro på en förbättring. Men samtidigt tror jag det är viktigt att tänka positivt nu.

Jag tror att den schamanska healingen var den sista puffen över kanten jag behövde. Men tror också att min kost och andra terapier hjälpt till.

Det viktigaste av allt är nog min inställning. Jag har varje dag rabblat högt mina affirmationer om att jag nu är frisk, jag släpper det gamla, jag förlåter andra och mig själv. Det är en stor del i vårt tillfrisknande.

Jag fortsätter att berätta hur det går. Så, stay tuned!

Det liv jag valde

Jag ska berätta vad jag tror på. Jag tror Allt är mycket större än det vi ser, långt härnere på Jorden. Att mitt liv planerades av mig och mina guider innan jag gick ned i en kropp på Jorden.

Vi föds i grupp. De vi har som familj och vänner här är sannolikt många som du träffat tidigare. Och vi väljer att träffas igen för att utvecklas, lära oss mer om oss själva och bli upplysta.

Har du någon gång sett in i ett par ögon och genast känt att den här personen känner jag? Fast ni båda vet att ni aldrig träffats. Det kanske ni har. Har du känt antipati gentemot någon du träffar för första gången och inte känner alls? Kanske ni känner varann ändå…

Har du funderat på varför vissa personer kommer in med full fart i ditt liv, och helt plötsligt försvinner, efter månader eller år? Och du känner dig färdig med den personen, hur fantastiskt ni än har haft det ihop, partner som vän eller kollega. Då kanske ni är färdiga med varann. Ni behövde träffas för att reda ut och avsluta er relation.

Varför tror jag det här? Dels för att jag har gått igenom många sessioner av regression, som betyder att gå tillbaka till barndom eller livet/liven innan detta. Dels för att otaliga klienter på min bänk berättat om just detta. Hur de känner igen sin mamma som sin dotter i ett tidigare liv. Eller sin fru som sin son i ett tidigare liv.

Men framför allt för att jag utan regression ibland går tillbaka i mitt sinnestillstånd dit där jag var innan jag föddes som lilla Kerstin i Västerås. Jag var ofta där i min barndom, det var min andra värld, och jag är där ibland idag. Där träffar jag andra jag känner och där är jag i total lycka. I ett lugn man inte kan föreställa sig. Jag älskar livet men längtar tills jag får komma dit igen för att stanna.

Ibland undrar jag om jag var riktigt klok när jag satt i möte däruppe. ’Vi slänger in några år av ångest och panikångest där, och sen där igen, glöm inte depressionerna, tvångstankarna och mobbningen! Och så lite av allt igen!’ Osv. ’Jo men det fixar jag’, sa jag. Det säger jag ju fortfarande, så jag känner igen mig. ’Hur svårt kan det va?!?’

Well, lite knepigare än jag tänkt. Men jag står upp fortfarande, och har klarat uppgiften rätt bra hittills. Får klappa mig själv på axeln.

Idag har jag besökt staden där lilla Kerstin kom till världen och umgåtts med delar av familjen. Trygghet. De personerna valde jag verkligen rätt! 💕

Godnatt och ta hand om de du tycker om.

Att möta sina rädslor

Jag är glad för att fler och fler av er hittat hit. Hoppas ni ska trivas med min lilla ’dagbok’ och tveka inte att höra av er. Har fått mail men skriv gärna i kommentarsfältet också, så kanske vi kan få igång samtal om sånt vi bär på. Och även om jag mår bra idag, har jag varit i det mörkaste mörka, så jag vet hur det är. Och jag vet också att det finns hjälp. Så skriv! ❤️

Vad är du rädd för? Vad skrämmer dig? Jag har en massa rädslor. För att nämna några; spindlar, höjder, att bli instängd (klaustrofobi). Att ringa till personer jag aldrig träffat, t ex knepiga samtal till Skatteverket. Jag känner mig som fem år varje gång och rösten blir svag. Sa jag att jag är 58? Är det klokt? 😳

Valde en bild utan att herrn i huset var hemma, för att inte skrämma någon(eller mig själv)

När jag var i Indien för några år sedan fick jag utmana flera av mina rädslor under loppet av ett par veckor. Först flygresan dit. Jag är inte flygrädd i vanliga fall men flyger mest i Europa med tidsvänliga rutter. Inför den här resan hade jag hemska mardrömmar varje natt i flera veckor, då det är något med att flyga långt, ensam, som skrämmer mig. Min son väntade på mig i Indien men vad hjälpte det på planet? 😞 Så det var rädsla No 1. Men det gick bra, jag överlevde utan panikattack.

Rädsla No 2 var broarna i Rishikesh där vi bodde. Skrangelbroar som gungade i takt med vind och kossor som ständigt travade fram och tillbaka över broarna. Och över en djup avgrund….

Rishikesh

Det var hemskt i början och jag grät. Men jag lärde mig. När jag såg kornas lugna lunk över vattnet tänkte jag att kan de så kan jag. Efter några dagar kunde jag nästan njuta av att gå över. Till sonens glädje.

Apor är jag inte rädd för i vanliga fall men dessa var inte att leka med. De var aggressiva, skrek och stirrade med otäck blick och stal mat ur våra händer. Vi blev jagade av en flock upp på ett tak och mitt hjärta höll på att stanna.

Vi provade på rafting och det var också en utmaning. Ganges var vild och galen den dan och det gällde att hålla sig fast. Jag gjorde det för sonen, ville vara coola mamman. Han räddade för övrigt livet på en kille som föll överbord och blev fångad i sista sekund av sonen. En omtumlande upplevelse, som om inte åkturen i sig hade räckt.

Rafting på Ganges

Så det var en hel del att tampas med dessa veckor, vilket en gammal krokig man som spådde mig i händerna konstaterade: Du håller på att bearbeta rädslor. Mitt i prick. 👌

Jag blir slut bara av att skriva om detta. 😅

Idag var det inga större rädslor som uppenbarade sig. Jag tittade på folk på stan (vad jag älskar att sitta på café och smygtitta på andra), och unnade mig en frestelse. Glutenfri.

Och nu blir det spännande läsning om högkänsliga. En sån som jag! 😀

Kram. 👋