Kerstins Känslor
En överlevnadsguide för dig som berikats med ångest och högkänslighet

Jesu uppståndelse och min inre tant

Vaknade av att musöronen slagit ut på björkarna utanför mitt köksfönster. Rusade ned och slängde upp ytterdörren för att se de små sköra bladen – men inga där?

Det var en dröm. Aldrig har jag som i år längtat efter björkarnas uppvaknande. Aldrig har jag spanat, längtat, känt efter med fingrarna om bladen är där.

Då har man inte mycket att göra kanske. Eller också har man upptäckt vad man brinner för. Vad som är viktigt. Jag, t ex, (bra att ta mig som exempel eftersom det är min blogg) har alltid förnekat min tant-sida. Den som är den allra största sidan av mig.

Det är inget fel i att vara tant, tvärtom, men min samtidigt eviga tonåring i mig har kämpat med näbbar och klor för att stanna kvar och var den ’coola’. Nu hörde jag ju inte till de coola i skolåldern, men ville så gärna.

Men i dessa dagar när man, trots år i terapi, tvingas se inåt ännu mer och bekänna färg; ’den här är jag riktigt, så här känner jag, så här tycker jag’, då är det ganska skönt att släppa taget.

Jag älskar att gå hemma och vattna mina växter med rätt mängd näring. Att lägga ut mat till fåglarna, och inte missa nån dag så de blir ledsna. Att prata med grannarna och alla jag träffar och liite för länge berätta om mitt liv (är min mors dotter), att mangla lakanen.

Jag älskar att besöka museum och lära mig nytt. Lyssna på P1. Skriva svar till intressanta och provokativa journalister. Tjata på barnen hur mycket jag älskar dom fast jag veet att de vet. Men när jag ligger där i graven har de all överflödskärlek till godo, och kan leva på det några år. Som jag gör nu efter överflödet från mina föräldrar. Jaja, det var mycket jobbigt också, men det var kramar och gos till förbannelse.

Att man hellre skriver brev än mail. Händer inte ofta nej, men när det väl händer, är det en trevlig känsla. För att inte tala om när man får ett brev i brevlådan?!

Vem behöver så här många kastrullock? Och varför har jag dem?

Påskamat till mig och sonen

Snickaren kommer endera dagen, frisk. Då tar vi nya tag. Ty då han är här får jag ny energi. Ensam är inte stark. Då ska jag skruva ihop barstolarna till köket.

God fortsättning på Påsken. 🐣🌿🐣 Som vi just idag Påskdagen firar till minne av Jesu uppståndelse.

Utmattning och stadsvandring

Detta virus, eller vad jag fått, det går upp och ned. Vissa dagar fullkomligt utmattad, andra dagar helt okej. Känner du likadant?

Och nej, det är inte ’förväntanssjuka’, som man kan tro. Av den anledningen att jag aldrig förväntar mig att bli sjuk, eller är rädd för det. Tvärtom, bring it on, så jag blir av med sk-ten.

När jag har ork i kroppen går jag staden runt. Jag älskar att återupptäcka min gamla barndomsstad som jag promenerar till på fem minuter. Backen ned, förbi Svartån och Kyrkbacken till Stora Torget. Till och med Mimmi skuttar dit utan att bli trött.

Här har Gustav Vasa bott under ett år och Erik XIV varit inspärrad … ett av flera ställen jag besökt. Stackarn, han hade det inte lätt

Jag upptäckte en trädkoja mitt i stadsparken

en lucka att öppna om 1000 år

och folk som har picknick på Djäkneberget. Hur trevligt?!

Jag förstår mig inte på min nya micro. Det är alldeles för modernt för mig, och är inte ens säker på att jag beställt den. Allt gick så fort. ’Du behöver en sån och en sån’. Javisst. Jag satt med jackan på och svetten rann och hunden var ensam hemma. Jobbigt att lämna sin lilla bebis, låt oss få det här överstökat.

Så nu har jag micro och konstiga lådor jag inte visste jag beställt. Men jag har Mimmi i tryggt förvar och det är det viktigaste. Och jag är så tacksam för allt jag har. 🙏

Intet är som väntanstider

Nu har jag hamnat i Pettsson och pannkakstårtan igen. Jag är väl inte helt ensam om det kan jag tänka, i dessa tider, men jag hamnar där flera gånger varje år oavsett virus eller inte.

För att kunna göra det måste jag invänta det.

Kanske är det ibland en ursäkt för att slippa? ’Så fort det blir varmare ska jag lägga tillbaka alla saker i bilen på sin plats.’ Som någon av er kanske noterade gjorde jag storrengöring av min bil för några veckor sedan.

Sakerna som plockades ur bilen då för att underlätta rengöringen ligger fortfarande i en svart sopsäck modell större. Sopsäcken står i min trapp sedan dess. Inomhus. Jag väntar på den dagen med ljumma vindar då jag kan bära ut säcken och i lugn och ro lägga allt på plats. Kanske i sällskap av kaffetermos och svensktoppslåtar på bilradion.

I skrivande stund är det två grader, halv storm och snöblandat regn.

Jag har fortfarande mitt kök i kartonger. I hallen, i vardagsrummet, i övre hallen. Ett fint lager damm täcker allt. Jag vill lägga allt på sina platser i mitt nästan färdiga kök men först måste snickarn fixa spishällen, listerna runt golvet och ett par skåpluckor.

Han har misstänkta symptom 🤒 och kommer och går här hemma. Dörren är alltid olåst. Extranycklarna har hamnat i nån kartong.

Jag har nog också misstänkta symptom. Men så länge vi har symptom blir inte köket klart. Jag drar med mig dammet från köket och hallen till badrum och sovrum. Allt, så även hunden, luktar damm.

Jag väntar på värme så jag kan fixa en fin bil och få bort säcken ur trappen. Och så att jag kan fixa rosenrabatterna, klippa och gödsla.

Jag väntar på snickarn som ska avsluta allt. Han väntar på att bli feberfri. Jag väntar på sonen som kommer på besök först när köket är klart. Jag väntar på att paketet jag skickade till andra sonen ska komma fram, evighetstider för leverans.

Jag väntar på att få ta hit min väninna som inte vågar då hon har en person i riskgruppen hemma. Jag väntar på besked från resebyrån om min resa, beställd förra året, blir av i maj. 🇮🇪

Moder Jord säger nog ifrån nu. Vi får omvärdera saker och ting, hur vi lever vårt liv, vad som är viktigt. Ur kaos kan komma något bra. Det är vad jag tror.

Tills dess, sätter jag mig och andas och hör gräset växa.

Jag och min snickare

Det är väl i princip den enda vuxna personen jag träffar nuförtiden. Min snickare. Han vabbar ju en del men när han dyker upp blir han bortskämd!

Dels för att han ska känna sig välkommen och komma tillbaka, dels för jag är desperat efter någon att prata med. I början fick han inte ens kaffe, stackarn. Jag hade fullt sjå med att få en egen kopp i röran.

Men efter ett par dar frågade jag om han ville ha kaffe, vilket han absolut ville. Det där med koffeinfritt nämnde jag inte. Han jobbar som en duracellkanin på koffeinfritt, då han förmodligen tror det kryllar av koffein.

Nu är min fina snickare uppgraderad till kaffe med två mackor. Jag är överlycklig de dagar han dyker upp och fler och fler kartonger försvinner i vardagsrummet. Det börjar likna ett kök!

Har jag viruset eller inte? Sedan en vecka är jag enormt trött några timmar om dagen med lite värk i kroppen. Sedan pigg igen. Vem vet? Vi i Västmanland är i alla fall ganska skonade. Saknar mina vänner och middagar som inställts. Men det känns ändå fint att vi gör detta tillsammans. 👭👬👫

Jag väntar ivrigt på att björkarna ska få små musöron till löv. Då får jag beskära mina rosor. Snart, snart.

I en fin del av Köping

Tog en tripp till Köping för att hämta begagnade trädgårdsmöbler jag hittat på nätet. Billigt och bra! Låt våren komma! 🌷🌞Och skönt att komma hemifrån när det är som rörigast.

Jag gick in i kyrkan för några minuters kontemplation. Älskar kyrkor och den frid och andlighet man känner därinne. Som att alla ens problem känns fjuttiga och oviktiga.

När jag gick vidare hamnade jag i himmelriket. Snäppet under kyrkbesöket, alltså. En enorm lokal med marockanska matvaror och porslin. Väskor, mattor och sittpuffar. Som att komma till en marknad i Marocko. Ett fint fat fick följa med hem.

Gick till vårdcentralen i ett ärende. Där var det tomt minsann i väntsalen. Och utanför porten stod en Corona-vakt.

Den äldre doktorn med långt skägg och pikant brytning bekymrade sig för mig. Kom in på mitt privatliv. Hur kunde jag varit ensamboende så länge? ’Alla behöver nån’ sa han och skakade långsamt på huvudet. ’Jo tack, men ska man bara ta nån?!’

Internet, sa han. Nej tack, sa jag. Och det var ju inte därför jag gick dit. Tvärtom faktiskt, vill ha hjälp med att långsamt trappa ned på antidepressiva och sömnpiller jag tar ibland, av gammal vana. Mår ju bra nu. Men får väl försöka följa doktorns råd. Var börjar man?

Bröt min förra relation. 💔 Jag vill ha allt eller inget. Halvdant är inget för mig. Nu har vi blockat varandra haha. Oblockar vi trillar vi dit. Som vi alltid gör. Disciplin är ett ord jag tränar på att stava till nu. Vissa dagar svårt, andra lättare.

I min friska karantän hemma på övervåningen tittar jag på tjocktv och läser mina favoritböcker. Och tränar nya tricks med lillan.

Ha ett fint slut på veckan. 🌸

Renovering

Så igår kom de äntligen. Rivningen av köket är i full gång. Det är damm överallt och de lägger dammiga grejer på min nya soffa.

Jag försöker tänka positivt, jag får ett nytt kök, jag har det bra.

Men oron växer i mig. Damm, kaos, oordning. Inte bra. Jag måste inte ha allt perfekt för att känna ro, inte så. Kan stå ut med lite upp-och-ned. Men när andra skjuter upp och kommer med ursäkter… det blir jobbigt.

För tillfället håller jag mig på våning två och vågar mig knappt ned. Här kokas kaffe och värms processad mat i mikro.

I sovrummet

Kylskåp i trädgård

Disk i badrum

Beställde en elektrisk kam som lätt skulle reda ut lockarna efter tvätt. Jovisst. De fastnade direkt och pengarna var bortkastade. Mina lockar är omöjliga. Trasselsuddar i det oändliga sedan barnsben. Just nu håller jag dem korta. 💇‍♀️

Köp inte

Vi upptäckte våren på vår långpromenad idag. Små blommor, fågelkvitter och ren luft. Njuter, trots kaos. Livet är fint.

Hello darkness my old friend

Helgen som var, för ett år sedan, var ingen rolig helg. En av de värsta faktiskt. Jag fick en hemskt panikattack på fredagskvällen, fick inte luft, sprang omkring hemma och flämtade. Ringde vänner som gjorde allt vad de kunde via telefonlinjen för att hjälpa.

Till slut åkte jag hem, i egen bil, till mina vänner och stannade där hela helgen där jag blev omhändertagen och pysslad med. Och istoppad lite panik-medicin för första gången i mitt liv.

Jag har sedan dess bävat för helgen som nu var. Jag har varit livrädd att saker ska upprepa sig, att exakt samma känslor ska komma tillbaks och att jag ska tappa kontrollen.

Min helg blev allt annat än ångestfylld. Jag fick ett sms på fredagen om att ses dan efter. Ett sms från himlen. Och där satt vi, i vårsolens glans, med varsin toast Skagen, i timmar och njöt i solen, av våren, varandras sällskap och i mitt fall, av sinnesfrid.

Jag promenerade hem med frusna tår efter halva dan och kände en obeskrivlig kärlek till livet. Att just den här helgen fick bli så fin. Tack A och tack livet. Jag är på rätt plats nu och känner ett lugn jag inte känt på länge.

Idag har vi promenerat och städat badrum. Att städa badrummet är terapi för mig. Tycker det är roligt helt enkelt! Jag blir lugn av alla svampar och sprayer! Och det blir så fint och doftar så gott. 🍏

Sedan har vi tittat på kakel, jag och Mimmi. Behöver till köket, och klinkers till hallen.

Man får kanske skippa det där från det dyraste magasinet, och välja lite budget. Men kan bli fint ändå. Nu väntar vi bara på snickarn som vabbar. Vänta och vänta …

Det är ljust ute, och inne i sinne. Ta hand om dig. 🌸

Borttappad i labyrint

Att åka till möbelvaruhuset innebär en viss temperaturstegring för mig. Jag misstänker att arkitekten var berusad när han ritade byggnaden. Det finns ingen som helst förståelse från min sida.

Häromdan fick jag låna en tung kökslucka på köksavdelningen för att traska till golvavdelningen i syfte att matcha lucka/golv. Jag traskade iväg och irrade runt i alla gångar och på alla våningar innan jag svettig, av en slump, hamnade rätt. 20 minuter senare.

Sedan skulle jag tillbaka till köksavdelningen. Paniken var inte långt borta. Jo, jag frågade om vägen men det hjälpte inte. Jag har inget lokalsinne och jag förstår inte kartor. Och tydligen inte heller muntliga instruktioner. Kanske är jag inte så smart. Med tårar i ögonen kom jag tillbaka ytterligare 20 minuter senare.

Att jag sedan skulle ut ur huset och hem … ja, du förstår. 🤦‍♀️

Men nu står i alla fall mitt nya kök och väntar på någon snickare som vill förbarma sig. De har sagt att de nog kommer snart men snart är ju ett vitt begrepp så en får nog ha lite tålamod.

Jag har börjat en ny kör, och finns det något roligare än att sjunga tillsammans! 🎼 Dock skickar de ut Coronamail om att det kan komma att ställas in framöver, pga viruset. Är du orolig? Hur tänker du?

Jag iakttar försiktighet och utsätter mig inte för onödiga resor och folksamlingar. Tvättar händerna ofta, och hälsar med en vinkning. 👋 Dock är jag inte rädd utan tror på positiva tankar. Rädsla drar till sig det vi inte vill ha i vårt liv. Så jag skickar massor av ljus och kärlek till det som pågår nu, och tror det försvinner inom kort. En känsla, bara.

Igår var det årsmöte i vår bostadsförening. Jag tackade motvilligt ja då jag har så tråkiga erfarenheter av sådana möten. Fem av flera hundra som dyker upp, genomgång av urtråkiga siffror (jag avskyr siffror), och uttråkade ledamöter.

Men döm om min förvåning när man anlände till tjusig restaurang med dämpad belysning, och ett hundratal grannar i feststämning satt och väntade vid dukat bord! Snabb genomgång av de tråkiga siffrorna och sedan en urtrevlig middag där jag gavs tillfälle att lära känna mina trevliga grannar. Så rätt jag har kommit!

Mimmi har kissat på de nya, alldeles för långa, gardinerna i gästrummet. Som inte går att stänga dörren till. Det är hennes nya toalett på natten. Gula gardiner istället för vita. Så in i tvätten med dem och sedan uppläggning. Nu är det dags.

Jag borde skämmas lite

Diggi-Loo Diggi-Ley

Ikväll är det melodifestivalfinal och jag kan se den! Har inkopplad tv sedan ett par dagar, och det känns som en otrolig lyx. Under tre månader har jag inte sett tv och man vänjer sig vid det rätt snabbt. Tystnad, böcker, promenader.

Men nu när den rörliga bilden är inkopplad känns det väldigt lyxigt. Jag kan titta på melodifestivalen. Och morgontv. Men det känns inte nödvändigt, bara otroligt priviligerat. Jag kommer att fortsätta med min tv-fria vana, men blir det nödvändigt med tv, som vid besök, finns den där. Och tjocktv:n från 80-talet där man kan se alla sparade VHS-filmer. Astrid Lindgren, Alfons, Gunnel Linde

Mimmi har fått vårskrud för den kommande våren och sommaren i skärgården, där vi är mest jämt. De små filurerna har överlevt vintern och man får se upp.

Som vanligt har vi varit i Stockholm några dagar och hälsat på. Laddat batterierna och tankat kärlek.

Och haft lite middag hemma. Vardagsmys.

Hoppas du får en fin fortsättning på helgen!

Bara vara

Idag är en dag då jag bara myser, finns till, dricker kaffe, ringer till alla jag känner, mailar, pysslar. Vad jag älskar sådana dagar!

Funderade på påskriset men insåg att det var några veckor för tidigt. Blått? Vitt? Klassiskt gult? Åh, Våren närmar sig.

Att jag har glädje av min hund, det vet ni redan. Vilket sällskap. Jag har lärt henne vacker tass, det senaste. Hon kan en massa annat. Jag har ju en smart hund såklart, fattas bara. Köpte en klicker, men den behövs inte. Hon lär sig ändå. Mattes vovve. Eh, eller inte. Jag är nog lite trögare. Inte nog, jag är trögare.

Men ska jag klippa klor, går det inte som planerat. Köpt vanlig kloklippare och elektrisk. Inget funkar. Min snälla beskedliga ekorre får fnatt och flyr. Hon förstår inte att det är dyrt med kloklippning på salong. Men en hund under soffa går inte att klippa.

Som nämnt lärde mig min mor allt om guldkant. Både på tavelramar och tillvaron. Tror det är därför jag gillar guldfärg … på lampor, tavlor, vaser … sprayade guld på mina fula hängare i badrummet. Livar upp lite innan man får råd att göra om allt … inte livsviktigt men trevligt nån dag. Om man får tillfälle! 💳🚽🚰

Man tror inte det är sant, imorgon, efter sju veckors tjatande kommer tvkillen och drar kablar. Så kanske blir det tv-tittande framöver om han fixar det! Jag har vant mig utan, men det kan vara trevligt. Hoppas inte han är sur när han kommer, jag har skällt lite. Som jag brukar. Voff.

Och idag i affären skällde både Mimmi och en kund. Mimmi busade med kunderna bakom i kön, skällde och hoppade, och de lekte med. Då kom en dam och sa ’En hund! Äckligt!’ Och jag fick såå dåligt samvete. Man ska inte låta sin hund leka med kunderna i kön bakom! Eller skälla och hoppa! Men hon är en yorkie. 🤷‍♀️

Fy på mig. Men tanten verkade lite deppig och kränkt så kanske mår hon bättre hemma? 🐾 Hade hon stannat hade jag bjudit henne på kaffe på cafét bredvid. Och Mimmi hade pussat på henne.

Nu dags att skruva upp hängare. I guld.