Kerstins Känslor
En överlevnadsguide för dig som berikats med ångest och högkänslighet

Raka puckar

Min stubin är lång. Låång. Jag brusar inte upp för minsta lilla, jag har inte ens brusat upp för lite mer.

Jag har dessutom varit konflikträdd, och avskytt höjda röster och gräl. Då har jag gått ur rummet eller skruvat upp musiken.

I min perfekta värld är alla sams och kärleksfulla mot varandra. Som i en Disneyfilm, fast utan skurkarna.

Tyvärr ser ju inte världen ut så, konflikter är oundvikliga och kanske inte alltid helt fel. Vi lär oss av varandra, utvecklas och växer.

Min konflikträdsla är inte lika stark längre, det är mycket som blir bättre med åren 👵. Istället för att ha min låånga stubin, irritera mig på saker och till slut explodera när ingen förstår någonting, har jag lärt mig att säga till när något känns fel. Inte för att ’sätta dit’ den andra personen utan för att ge oss en chans att fortsätta som vänner. Utan skitsnack och missförstånd.

Raka puckar helt enkelt. Ska man spela i mitt lag är det rakhet och ärlighet som gäller, då har jag hög tolerans. Falskhet går bort.

Ibland tar den andra personen emot min utsträckta hand mot förändring, ibland inte. Så länge jag vet var jag själv står är jag fine med det.

Jag önskar någon hade lärt mig ha självrespekt som ung. Tyvärr fick jag inte med mig det hemifrån, så jag har fått lära mig det själv. Om jag inte gillar mig själv, kan inte andra göra det, så enkelt är det.

Att komma dit är fint. Jag gillar mig själv nu, och vill bara ha människor som respekterar mig i min närhet. Simple as that.

Tycker du om dig själv? Står du upp för dig själv? Eller låter du dig bli trampad på? När ska du sätta stopp?

En mygga bet mig i februari i Spanien. Han (hon?) hade något otalt med mig, för det giftet den sprutade in i kinden är kvar än. Så fort jag fått bort kli och bula på ett ställe kommer nytt kli och bula upp ett par millimeter bort. Igen och igen. En hämndens mygga. Vad hade jag gjort den? 😰

Novemberkram! 🍂🍁😘

Om min soffa kunde tala

Min soffa är snart femton år gammal. Jag köpte en stor bamsing för att jag och familjen skulle få plats samtidigt, helst kunna ligga ned alla också, med lite godis på fredagsmyset.

Där har vi trängts, med gäster, katter och hundar. Mina husdjur har alla haft samma favorithörn. Och alla hundar oavsett storlek är välkomna upp. Här görs inte skillnad på folk och folk!

Där har skrattats, gråtits och sovits. Har inte annan sängplats funnits för gäster har soffan tålmodigt ställt upp. Den orkar fortfarande, utan att gästerna får ryggskott.

Vi har nog klämt ihop oss minst tio stycken samtidigt i min alldeles lagom mjuka soffa.

Där har spillts i, och bränts hål. Halvbra lagat, men med en pläd över är problemet ur världen.

Dynorna åker på vårtvätt varje år. Utom den gången det kliade på oss och jag trodde vi fått in loppor, då blev det extratvätt.

Mina älskade tupplurar tar jag alltid i soffan, sängen sparar jag till natten.

Som jag gråtit i min soffa, över sorgliga filmer eller över bara vanlig enkel kärlekssorg. Kuddarna har mosats till bollar och tårar har cementerats in. Kuddarna har också fått agera slagpåse vid känsloyttringar modell större. Bättre än psykolog ibland.

I somras flyttade ett par lånekatter in I soffan. De hittade hål jag inte visste fanns i tyget och bosatte sig där, i skydd mot den okända omvärlden.

Tillfälligt ute ur soffa

Ibland har jag tankar på att köpa en ny, fräsch soffa. Men då får jag samma känsla som inför en flytt: jag är inte redo. Kära, älskade soffa, jag vill bo i dig några år till. Nästan tills du faller isär. Då kanske.

Undrar om du gillar oss tillbaka, Soffan..? ❤️

Hösthelg med vännen

Härliga dagar med bästa vännen. Man bonar in sig i hemmet med god mat, levande ljus och prat om svunna tider…

Tänk att vi har känt varann sen vi var 16. Vi gillade inte varann först. Men sen vände det! 👌

Fick ge frukost på sängen och så njöt vi av en härlig lördagspromenad. Är tacksam. Var rädd om dina vänner!

Magen är som vanligt bättre när jag myser in mig med nära och kära. Så jag jobbar på att göra det oftare! 😉

Min väninna är också högkänslig. Vi såg bilder på djur som far illa på tv:n och var tvungna att byta kanal. Man behöver säkert inte vara högkänslig för att reagera, men hos oss, i alla fall mig, går det så djupt in och stannar kvar.

Jag önskar ibland att jag inte hade alla dessa känslor. De svämmar över titt som tätt. Men naturen hjälper mig att rensa, och andningen. Medveten djupandning. Har du provat?

Nu tar jag kväll, tänder ljus för de jag saknar i Himlen och luktar på varm sovhund. Finns det nån godare doft?

Drömmar och pumpor

Halva min skoltid missade jag. Inte för att jag skolkade eller var sjuk. Nej, för att jag var en drömmare. Jag satt och stirrade ut genom skolfönstret och tänkte på något helt annat än algebra och var ekvatorn låg.

Eftersom jag ville ha hyfsade betyg fick jag förmodligen jobba dubbelt så hårt som mina kompisar med läxor och prov. Jag hade ju inte hängt med på genomgången!

Jag har förstått att några av oss är så här. Vi lever lite med foten i en annan värld, eller kanske huvudet. Det är ofta trevligt, men ställer till det i den verklighet vi borde hänga med bättre i.

Idag är det fortfarande så. Jag flyter så lätt iväg i sinne och tankar och har svårt att fokusera, speciellt på nya knepiga saker jag måste lära mig. Då får jag samla all min energi och är helt slut efteråt. Att börja på ett nytt jobb tar nästan musten ur mig.

Tro nu inte att jag är blåst eller korkad, för nej det är jag inte. När det väl gäller kan jag och gör. Och inte minst vill göra mitt bästa. Om jag bara kunde hänga med från början… 🙃

Är du som jag? Eller var din skolkompis i bänken bredvid den som alltid sa ’Va, jag? Vad var frågan?’

Nu har jag kommit till ro med att jag är så, som så mycket annat. Jag tycker om hela mig. Men kunde önska att jag kunde hänga med lite oftare….för min egen skull. 😀

Vi har gjort halloweenlyktor och myst i mörkret. Finns det barn i ens närhet blir det riktigt trevligt! 👻

Bokmalen jag blev

Min morfar arbetade på Bonniers bokförlag i hela sitt liv. Min mamma skrev ned sin livshistoria och min syster gör likadant nu. Och jag har min blogg. (Och alla mina dagböcker från uppväxten).

Så kanske är det något familjedrag? Att vi tycker om att uttrycka oss? Jag älskade också att sitta i den pampiga skrivsalen på gymnasiet när det var dags att skriva uppsats. Då njöt jag i fulla drag och kunde sitta länge och dyka djupt i min historia.

Men även om jag tycker om att skriva, så är det när jag får läsa som jag är i mitt esse. Jag kunde läsa som fyraåring och jag läser allt!

Jag brukar tänka att det tråkigaste med att dö en vacker dag är att inte få läsa alla böcker jag missar. Någon boksnobb är jag inte. Här läses allt. Romaner, biografer (favoriten), faktaböcker. Tidningar; allt från skvaller till mordfall och historia.

Får jag inte läsa blir jag lite olycklig. 😞

Som liten förbjöds jag att läsa Starlet och Mitt Livs Novell. Det ansågs inte ’fint’. Som jag tog igen det när jag flyttade hemifrån!

Vad läser du? Hinner du? Orkar du innan du somnar? (Jag somnar efter två sidor..)

Köper nya böcker på bokhandeln hela tiden, kan inte gå förbi en affär utan att gå in och känna doften. För att inte tala om den underbara doften på bibliotek!

Jag har kassar och åter kassar av barnböcker kvar från barnens barndom. Kanske en får barnbarn en vacker dag, annars har jag sparat förgäves! 😅

Är så tacksam att kunna fly in i andra världar ibland.

Touche pas a mon livre 📗📗📗📗🤓💕

Sonen ringde igår. Han kände närvaron av min förra hund och hälsade att han har det bra. 🐾 Han visste att jag inte känt hans närvaro sedan i våras, så han gick via sonen. Så fint. Som jag grät. Och som jag älskar alla mina djur. Kram.

Minnen av min ångest

Som du vet har jag ett halvår bakom mig med ångest. Det har jag haft hela mitt liv till och från, men den senaste perioden har varit en av de värsta. Det kändes som om jag aldrig fick vila. Från det jag vaknade var det igång, under natten jagade det mig med mardrömmar så att jag knappt vågade gå och lägga mig på kvällen. Och så började det om på morgonen.

Det var en obeskrivlig känsla, den att vilan aldrig infann sig. Ron. Mina nerver var på helspänn dygnet runt i månader.

Ser du hur jag mår här? Är bra på att dölja…

Har du varit med om det?

Jag hade kunnat döva mina känslor tillfälligt i alkohol. Men ångesten blev värre av alkohol, tack och lov får jag väl säga. Annars vet jag inte hur det gått. Jag har aldrig velat döva mina känslor utan rida ut dem, men jag är inte mer än människa och ibland ville jag bara fly.

Idag är jag glad att jag stod emot. Det som räddade mig var böner, meditation, promenader i naturen och samtal med vänner.

Och jag är tacksam för alla terapeuter jag besökt, för de har fått mig att må lite bättre i stunden. Så jo, lite fick jag nog vila.

Det är konstigt hur vi förknippar dofter med händelser i livet. Det nya schampo jag köpte i somras när allt var som värst kan jag inte dofta på längre. Så imorse slängde jag en halvfull, dyr schampoflaska i soporna. Varenda gång jag bara ser flaskan, och inte minst känner doften, blåser en lätt ångestvind över mig igen. Minnen av hur det var…

Om du har ångest, sök hjälp. Prata med familj, vänner, klasskompisar, lärare, kurator. Eller ring psykakuten. Jag ringde en gång, tel 1177. Var inte ensam med dina känslor, det finns hjälp.

Vi är här på Jorden som en stor familj, så vill jag se det. Vi ska hjälpa och stötta varandra för innerst inne är vi alla lika, utan masker, fina titlar och statusar. ❤️

Mässbesök

Jag älskar när Mässan kommer till stan. Jag står ofta först i kön för att hinna se och prova på så mycket som möjligt!

Jag har i flera år stått där själv och sålt mina tjänster; healing, zonterapi och tarotläggning. Men nu för tiden är jag besökare och det är alltid lika roligt.

Idag tog jag med min väninna som aldrig varit där och hon skuttade runt som ett barn på Julafton. Är man intresserad av hälsa och andlighet är det ett fantastiskt forum där allt bjuds.

I mig bor det två personer (minst..), en som gillar flärd och lättsamt liv och en som gillar andlighet och att umgås med andra likasinnade. Den senare är absolut den starkaste men jag behöver lite av båda. Balans. ⚖️ För att kunna njuta av flärden måste jag leva andligt och vice versa.

Vi köpte med oss böcker, musik, ingefärste’ och hemmagjord choklad, och besökte medium och spådam. Om spådomen slår in får vi se, men kul är det. 🧙‍♀️

Hälsa, nja, men några var rawfood-godis…

Vi blev båda lite snurriga av alla energier, känsliga som vi är. Så det var skönt att få åka hem till vovven som haft hundvakt för första gången. Hon hade skött sig exemplariskt! 🐾

En lunch med sonen på det gjorde min dag. En glädjens söndag! 💃👌😀

Hej och kram. 🍁

Prinsessor och mjuka mattor

Ikväll är det spelfilm om prinsessan Diana på TV. Jag har sett den på bio men vill se den igen.

Det var nåt speciellt med Diana. En hel värld sörjde ju henne, jag var en av dem. Kommer precis ihåg när min väninna ringde på söndagmorgonen den där augustidagen 1997. Jag fick en chock, och jag var ledsen i flera månader till min förvåning.

Vad var det med henne som fascinerade? Jag kände ju inte henne, är det inte fånigt att sörja någon man inte känner?

Jag tror det var hennes mänsklighet. Hon var varm, omtänksam och en fin mor. Hon rörde om i det stela engelska kungahuset och bidrog med värme och naturlighet.

Hon var inte perfekt, men vem orkar med perfekta människor? Är det inte personer med alla sidor, och som även kan visa dem, som vi tycker om?

Jag kände samma sorg när LillBabs dog. Var helt fascinerad av hennes utstrålning, fick t.o.m. tillfälle att berätta det för henne en utekväll med tjejerna för många år sedan. 😀 Hon skrattade och gav mig en varm kram. Rart!

TV-serien Vänner ger mig samma varma känsla. De är ju bara spelade karaktärer men sänder ut glädje och värme, vilket gjort att jag kan varenda replik från tio års program…nästan i alla fall. 😉

Vad vill jag säga med det här? Vet inte. Mer än att de lärt mig att ju mer du ger av dig själv, ditt sanna jag, desto mer får du tillbaks. Jag försöker ge mycket av mig själv, men lyckas inte hela vägen. Det finns små bitar som jag inte vågar visa upp. Men det blir bättre ju äldre jag blir. Så farligt är det ju faktiskt inte.

Hur är du? Vågar du visa hela dig? 💕

Har haft en härlig lördag. Tittade förbi en väninna spontant och blev kvar på tilltugg och skratt i några timmar.

Sedan bestämde jag mig för att lillan inte är någon bebis längre så mattorna lades på alla golv. En kissfläck här eller där är inte hela världen. Men tror det ska gå bra, hon är ju såå smart! 🐾😅

Ha en fin fortsättning på helgen! ❄️💜

Sliding doors

Har du sett filmen? Kvinnan i huvudrollen får två olika vägar i livet beroende på om hon hinner med tunnelbanan eller om hon missar den precis och tar nästa tåg…

Jag tänker på det ibland. Hur hade livet sett ut om jag gick Vårdlinjen på gymnasiet istället för Humanistisk? Jag kom in på Vårdlinjen men bytte till Hum ett par dar innan skolstart eftersom alla mina kompisar skulle gå Hum eller andra linjer på den skolan.

Jag hade fått andra klasskompisar. Kanske träffat en annan kille som blev min första pojkvän.

Hur hade det blivit om jag gift mig och skaffat barn med min första kärlek, som han ville? Jag hade blivit mamma vid 20 och kanske bott kvar i min födelsestad.

Vad hade hänt om jag fortsatt på Calle Flygare Teaterskola och inte hoppat av för att flytta till kärleken i Göteborg? Hade jag blivit en känd skådespelare som jag drömt om sedan barnsben?

Hur hade livet blivit om jag flyttat till Italien 🇮🇹 istället för Spanien 🇪🇸 i vintras? Hade jag fått jobb på ett café och lärt mig flytande italienska och tagit hand om en ensam gatuhund? 😳

Vad vet jag? Nu gjorde jag ju de val jag gjorde och är nöjd med dem. Men kan inte låta bli att fundera över hur det kunde blivit….

Jag får väl göra de andra valen i nästa liv helt enkelt! 😊 Eller kanske jag vill välja nåt heelt annat då?!

Idag har både jag, vovven och bilen frusit. ❄️ Så bilen fick vintersäkra däck och lillan en fin tröja. Och jag ett par vantar.

Hösten är härlig! 🍁🍂🌞🍄🦔🐿

Känner du någon mobbad?

Hej, hur mår du? Här mås det bra.

Jag har åkt en massa bil och lyssnat på radio. 📻 Älskar att köra bil om det samtidigt är något spännande att lyssna på. P1 i min ålder. Eller någon podd, t.ex P3 Dokumentär.

Nu var det ett program om mobbning. Då kanske man först och främst tänker på barn som mobbar andra barn, och det existerar ju i allra högsta grad.

Men här var det vuxna som kom till tals, vuxna som i många år blivit mobbade på sina jobb. Tilltalade med öknamn, utfrysta, icke-sedda. Det var hemskt att lyssna på. Och det värsta är att vuxna är ganska bra på det. Jag behöver bara öppna face book och läsa kommentarer vuxna skriver om t ex någon känd person. Det är vidrigt vad folk kan häva ur sig. Förmodligen samma personer som säger till sina barn att man inte får mobba någon. Hur ska barnen lära sig med dessa förebilder? 😳

En man som berättade om sitt liv hade lagt skulden på sig själv. Han ansåg att människor gör så för att få en homogen grupp och slippa avarter, som han själv ansåg att han var. Sorgligt. Programledaren lyckades eventuellt så ett frö hos honom att det inte var hans fel.

Jag har varit både mobbaren och mobboffret. Inget av det mådde jag bra av. Under min uppväxt i mellan- och högstadiet hängde jag inte med i den ’normala’ fysiska utvecklingen, utan min kropp var ett barns väldigt länge. Det var som upplagt för elaka kommentarer, främst av killar, då och då av tjejer. Många var gångerna när jag gick hem efter skolan och grät. Kände mig värdelös som ’riktig tjej’. Åh om jag kunde få träffa henne nu och krama om henne! Men har gjort det på terapibänken, så tror hon är läkt nu.

Och mobbaren var jag själv i yngre ålder. Hade sett ut en tjej i ettan redan som inte var så tuff, och som jag kunde slänga hårda ord på. Jag minns inte vad jag sa, eller varför, men något i mig måste varit frustrerat. Känslan var en blandning av ljuv makt och ångestfylld skuldkänsla.

Jag träffade den flickan många år senare och det kändes som om hon förlåtit mig. Jag sa förlåt genom att vara extra vänlig mot henne. Hoppas hon förstod.

Idag känner jag mycket med de svagare. Alla som inte vågar eller orkar säga emot, som är annorlunda och inte följer mainstream. Eller kanske säger emot och vågar stå upp för er själva. Vilka hjältar. Ni är bäst. Vem vill vara som alla andra?

Vi föds som original och dör som kopior. Såå boring. Det är er original vi minns!